Jag kan inte ta ett djupt andetag utan att jag får tjugo hårda knivhugg i ryggen.

Jag kan inte gäspa.

Jag kan inte vrida på mig.

Jag kan inte böja mig ner.

Jag har levt halva mitt liv med konstant smärta i varje steg jag tar, varje rörelse jag gör. Jag tycker att det borde räcka. Jag tycker att det borde vara nog. Jag tycker att jag lidit tillräckligt. Jag tycker att.. jag tycker att det är min tur att kunna le snart.

Fan, vad har jag gjort för att förtjäna min rygg?

Jag vill kunna sitta som en hösäck i en kvart utan att det spelar någon roll. Jag vill kunna sitta böjd över skrivbordsarbete i timmar utan några konsekvenser. Jag vill kunna stå i ett luciatåg utan att undra om jag kommer klara av att stå still så länge. Jag vill kunna simma. Fan jag vill kunna simträna igen!

Jag har glömt hur det känns.

Jag har glömt hur livet fungerar utan knivhugg, kramper och muskelknutor. Utan åtskilliga besök hos massörer, kiropraktorer, sjukgymnaster och idrottsläkare. Jag har glömt bort hur det är att ha en felfri, en normal kropp.

Efter åtta år börjar man undra...

Jag vill så gärna bli fri.