Till E.

Jag hade ringt dig om jag inte varit så rädd för att börja gråta mitt under samtalet. Jag behöver något att gömma mig bakom, en blogg, en sms, ett mejl, inte för att mina ord inte är sanna, utan för att min röst skulle brista. Jag skulle aldrig klara av att säga vad jag känner. Jag skulle aldrig klara av att berätta hur mycket jag saknar dig och hur mycket jag hatar vad jag satt mig in i.

Jag är rädd för att visa mina svagheter. Jag är rädd för att bli sårad. Jag är rädd för att förlora dig.

Kanske mina ord var dödsstöten, jag vet inte. Kanske förlorar jag dig tack vare dem, jag vet inte.
Men om jag aldrig skrivit de andra texterna, hade vi någonsin tagit upp ämnet då? Hade vi någonsin vågat möta verkligheten och försöka hindra det som händer? Jag tror inte det, jag tror att tiden hade farit iväg med oss och att avståndet växt sig ännu större. Jag vill inte mista dig min vän. Jag vill verkligen inte det. Förlåt för att jag också gör fel. Förlåt för att jag inte är perfekt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0