Ordlös.

Inte för att orden plötsligt tagit slut, eller för att kreativitetsnivån ligger på noll. Inte för att allting jag skriver känns framkrystat och hopplöst klichéaktigt.

Jag är ordlös för att här och nu är perfekt. Jag sitter osminkad med ful frisyr i en tom tågvagn och bara njuter av livets gilla gång. Trots att mitt säte doftar svagt av kräk.