Min fiende nummer ett; Klockan.
Jag har blivit ovän med klockan. Hon tycker att jag ska nana sött nu, för hon tänker väcka mig kvart över fem imorgon - men jag vill inte. Som en femåring skriker jag orden om och om igen: Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte! Jag tycker att hon kan trolla fram ett par timmar till, eller stanna tiden för en stund.
Inte för att jag gör något vettigt, nej jag har suttit här i snart en timme utan att egentligen göra ett enda dugg, men.. det känns så hemskt att veta att man måste gå och lägga sig nu. Att man verkligen borde sova för att undvika att vara ett vrak imorgon.
Imorgon. Min ovän klockan styr över när det blir imorgon med. Hon bestämmer när vi ska äta, när vi ska rusa för att inte missa tåget, när vi ska snegla på henne och önska att minuterna ska gå snabbare så att vi kan släppas ut i friheten igen.
Pyttsan heller för frihet, hon har oss i sin makt. Den där onda klockan.
Hatar är ett starkt ord, men jag ogillar henne verkligen.
Hon gör oss till ovänner när vi inte håller tiden, när vi inte följer hennes gång till punkt och pricka. Hon får oss att räkna sekunderna till morgondagen, födelsedagen. Hon lurar oss att hela tiden följa hennes väg, trogna och hjälplösa som hundar.
Hon styr oss med hjärnhand, kontrollerar oss. Klockan, klockan, klockan. Vad har vi gjort henne för ont?
Varför vill hon oss så illa?
Nu ska jag sova lite, för hon tycker så. Hon tycker att det är dags nu, att tiden har kommit. Jag håller inte med - men vad har jag för val? Att jag bråkar med henne ikväll gör inte henne direkt vänligare imorgon.
(Ja, det är ett stort jävla i-landsproblem, men det är jobbigt när tiden inte räcker till. Det måste finnas rum för att andas ibland när det behövs.)
Kommentarer
Trackback
