Jag är blyg. Det tar tid innan jag öppnar mig för någon och det tar tid innan jag vågar komma nära. Jag är inte den som drar roliga skämt eller startar intressanta diskussioner. För att vara ärlig står jag faktiskt mest bredvid, och tittar på. Svarar på tilltal, men skapar aldrig något själv.

Jag vet inte vad det är som gör det, men jag har svårt att lägga mig i en argumentation. Inte för att jag inte har vettiga saker att säga, utan för att jag inte vill avbryta folk. Jag väntar istället på ett andrum där jag kan sticka in en replik eller två, men oftast när det där andrummet väl kommer och knackar på, är det försent, och det jag ville säga är inte längre relevant.

Jag lärde mig nog bara att vara förståndig och lojal och omtänksam och snäll. Jag lärde mig nog aldrig att ta plats. Den här helgen gjorde mig väldigt uppmärksam på det - nya människor, nya sätt att vara och nya vanor fick mig att inse, att jag aldrig tar plats. Jag flyttar på mig, släpper förbi, kryper åt sidan, viker undan. Står aldrig kvar. Låter aldrig någon annan byta bana. Studsar bara själv mellan punkt ett och två, ljudlöst.

De senaste dagarna har jag umgåtts med fina människor, väldigt fina människor och jag har skrattat massor och mått bra. Jag visste att de inte skulle vända mig ryggen om jag öppnade munnen och jag visste att de inte skulle skratta åt mig vad jag än sa, ändå stod jag mest tyst bredvid och log, så som jag alltid gjort.

Och det slog mig så jävla hårt i bröstet när insikten byggde bo och gjorde sig hemmastadd;

jag lärde mig aldrig att ta plats.