osynlig
Jag hade sett fram emot att träffa honom så länge. Jag hade byggt vackra förhoppningar på korta minnesbilder under en sådan lång tid att när jag insåg att jag faktiskt skulle träffa honom igen, blev jag alldeles tom. Nollställd. Jag kom inte ihåg hur han såg ut, jag kom inte ihåg vad han sa eller vad det var som gjorde att han hela tiden fick mig att le.
Men jag blev påmind om det så fort vi sa hej. Så fort jag såg honom. Så fort jag kramade honom.
och så fort jag märkte
att hans blick inte vilade på mig
på samma sätt som den gjort förut
dog jag lite
inombords.
För han är det närmsta jag någonsin kommit fjärilar i magen.
Och han är det närmsta jag någonsin varit den kliché alla pratar om.
Jag vet inte vad mitt eget kroppsspråk sa. Om det undvek honom eller bjöd in honom. Jag vet bara att jag ville vara den som låg bredvid, och det fick jag inte. Jag låg längst bort. Jag kunde inte ens titta på honom, han var dold bakom andras ben.
och någon stans där på vägen, rasade något
och det självförtroende jag trodde att jag skaffat mig
rann iväg någonstans
för att aldrig mer bli
återfunnet.
För jag är en tyst bakgrundsmänniska som bleks i solsken.
För jag är en sådan människa som sakta tonar bort.
och lämnas kvar
osynlig.
Kommentarer
Postat av: natalie
Du är ingen människa som glöms bort; du är en värdefull underbar människa!
Men man dör lite iallafall, det förstår jag, Men så är det helt enkelt, och du kommer få världens kärlek, det tror jag :D
<3 miss you
Postat av: Elin
du är allt annat än osynlig. <3
Postat av: Maria
För mig är du inte osynlig men är det möjligt att jag vet vem "han" är?:) Jag är faktiskt ganska säker på det...
Postat av: Anna
Maria: Jo du vet nog vem han är ^^
Trackback
