Hon sprang in i honom, hon hade inte tid att se sig för och hon sprang in i hans fjäderlätta hjärta. Istället för att utbrista men hallå, se dig för! brast han ut i flickfnitter. Hon tittade förvånat upp och mötte hans blick. Den log. Ända ut i minsta lilla ögonfrans och hudveck log han. Reflexivt log hon tillbaka. Hans glittrande ögon smittade av sig. 

Hon öppnade munnen för att säga förlåt, att det inte varit meningen att springa in i honom så där, men han hann öppna sin mun först.

– Titta dig runt omkring, sa han. Och hon lydde hans ord. Hon såg ett torg fyllt av människor som vimlade hit och dit. Hon såg en dam insvept i en stor pälsjacka springa in på parfymeriet. Hon såg en tonåring nonchalant luta sig mot den fula statyn och hon såg en liten pojke sitta bredvid en hund på en parkbänk. Pojken kliade hunden under örat och när hunden sedan hoppade upp och slickade honom i ansiktet skrattade han så äkta att det kändes ända ner i hennes hjärta.

– Du rusar förbi mycket vackert. Med ögonen nere i marken missar du alla fjädermoln av lycka.

Hon tittade förvånat upp mot honom.

– Jag har aldrig tänkt på det så.. Jag har alltid..

Han lade handen över hennes mun.

– Scch, nu gör du det igen. Titta upp, öppna dina ögon och släpp in allt det vackra.

Och hon såg. Att nere inte bara var nere och att uppe inte bara var uppe. Att snö inte bara var fruset vatten, utan att det var iskristaller. Tunna fjädrar som lindar sig runt ett hjärta. För att värma.