”Och många månar har jag sett sedan dess. En blid och sentimental måne mellan björkar vid kanten av en sjö … Månen ilade genom dimmorna över havet … Månen på flykt genom rivna höstmoln … Kärleksmånen, som lyste på Gretchens trädgårdsfönster och Julias balkong … En icke längre ung flicka, som gärna ville bli gift, sade mig en gång, att hon måste gråta då hon såg månen lysa över en liten stuga i skogen … Månen är liderlig och lysten, säger en poet. En annan försöker lägga in en etiskt-religiös tendens i månstrålarna och liknar dem vid trådar, som av kära avlidna spinnas till ett nät att fånga en vilsekommen själ i … Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftes sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder …

      Och vad är månskenet?

      Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.”

- Hjalmar Söderberg.