jag har sprungit, jag har sprungit men jag kom just ingenstans. jag bara sveptes runt i glömskans sista dans

Det känns som att mitt liv glappar. Det jag inte skrivit ner kommer jag inte ihåg och därför finns det inte. Det har blivit lite av mitt senaste sätt att möta svårigheter på; att strunta i att reflektera över dem, inte skriva ner dem, och så småningom glömma bort dem. Men för att lära från sina misstag måste man komma ihåg dem, och kunna peka ut vad som gick snett. Det är nog därför allting glappar. Jag har ingen aning om vad som går snett och vad som står upprätt.

Eller så är det för att jag förändrats väldigt mycket under en förhållandevis kort period som jag inte riktigt hunnit med. Jag har blivit matad med nya intryck dagligen i närmre två månader, och aldrig riktigt haft en chans att smälta dem. Ena dagen var jag lärljunge, nästa var jag osäkerheten själv och dagen efter det var jag proffs. Varannan dag var jag oövervinnelig och varannan ett vrak. Så gick allting itu i ett land långt bort och vi blundade bort det mesta av kaoset. Tyckte att det var tillräckligt med alla bilar som bytte filer hejvilt och struntade i om de svängde åt motsatt håll av vad blinkersen sa.

Nej jag vet inte vad som händer. Jag vaknade superglad och efter att ha plumsat runt lite i simbassängen på idrotten var jag alldeles salig. Sedan höll jag ett kärlekstal till min klass och även om jag var nervös inför deras reaktioner kände jag mig väldigt säker på min sak. Fortfarande var jag sinnesjukt pepp. Hem hann jag också, en timme tidigare än beräknat. (Vilket dessvärre innebar att jag fick noll respons på talet) En timme senare for vi in till Sösdala för att titta på "Melodifestivalen" och där sa det kaboom och huvudvärken slog till med en väldig massa kraft. Den sitter kvar än.


titelcitatet kommer från Mycket vill ha mer - Totta Näslund

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0