Torsdag:

Jag hade suttit så länge och pusslat, närmre en och en halv timme faktiskt, och ändå glömde jag det. Att kolla riktningen på bussen. Därför befann jag mig inte på Sydsvenskan trots att klockan slog ankomsttid och jag hade rest mina tre timmar, jag hamnade på bussdepån i Bulltofta(?). Höll nästan på att bli inlåst i bussen till på köpet.
Blev lite smått panikslagen då jag insåg att det inte fanns någon busshållplats i närheten och att jag absolut inte hade någon aning om var jag var, men började efter par obegripliga vägbeskrivningar från busschauffören vandra i den riktning jag trodde att Sydsvenskan låg. Kort därefter stötte jag på en annan tjej, och tog tacksamt emot hennes avsevärt bättre anvisningar. Fast jag missuppfattade, och svängde inte av där jag skulle ha svängt av. Fortsatte bara att gå. Rakt fram. Och jag var alldeles för väl medveten om hur tiden tickade: jag som valt förbindelser som skulle vara framme en hel halvtimme i förväg, jag skulle nu bli sen. Kanske riktigt sen. Till ett studiebesök. Sedan vällde paniken upp på riktigt, jag hade ingen aning om var jag var, och började så smått inse att jag nog inte heller följt de instruktioner jag fått. Frågade en tredje människa om jag var på rätt väg, och tack och lov så var jag det. Så jag fortsatte att gå, men blev allt tröttare. Kroppen hade redan gjort vad den var kapabel till – fast tiden tickade så jag tvingade mig att gå så fort jag kunde. Det gick inte att ta hänsyn till att pulsen var löjligt hög eller att benen helst ville ge vika.