Det luktar gott i mitt rum. Fönstret har stått på glänt hela dagen, trots att det är kallt ute. Det har till och med snöat lite idag; den där våren som såg så lovande ut för ett par dagar sedan tvekar nog lite vid dörren. Men det gör ingenting, för tiden springer så fort ändå. Det enda som gör att jag inte tappat greppet helt och hållet om den är att folk fyller år. Då går det plötsligt upp för mig att den rullar fasansfullt fort. Ja, fasansfullt är verkligen rätt ord. För jag flyter bara runt. Har fastnat i min bubbla av framochtillbaka-stadier. Nu snöar det visst igen. Och den fina pastellhimlen har blivit gråblå.

Jag tänker mycket. Har alltid gjort det. Och nu tänker jag ännu mer, fast jag kommer inte ihåg på vad. Ska man få bukt på sina problem måste man tänka väldigt mycket, och jag har nog tänkt så mycket att jag fastnat i mina spår och sedan tappat bort dem. Så jag lyssnar på Andreas Gregas Imorgon och försöker komma på vad det var jag hade på hjärtat. Det går inte så värst bra, men det gör inte något det heller.

Jag har visst praktik imorgon. Jag hade tänkt ta mig in till Lund och uträtta en hel massa ärenden, men dem får jag nog skjuta på lite till. Usch, jag tycker inte om det. Att inte kunna planera. Jag har upptäckt att jag är otroligt beroende av det – fast det är väl inte så konstigt. Har man fullt upp måste man ha framförhållning. Inte för att jag har särskilt fullt upp längre, eller jo, det har jag, men jag har tappat tempo. Samtidigt snurrar det på snabbare än någonsin. Konstig ekvation det där.

Och just nu sitter jag och beundrar mig själv lite grann, för jag har inte fastnat på en massa stavfel i ovanstående text, och det var minsann längesedan sist. Jag trodde att språkförsämringen skulle vara permanent, precis som den var för min moster, men det kanske inte den är. Jag hoppas att den inte är det.

Nu är träden svarta och himlen mörkt grå. Det är galet vad snabbt skymningen faller.