himlen sken av tusen solar, och jag lyste minst lika starkt: med tårar i ögonen

Känsloöversvämning när jag lämnade Skånskans kontor i torsdags. Jag gick med lätta, men smått vemodiga steg, och solens strålar förtrollade Malmö. Allting var så vackert. Jag var så nöjd med de veckor som passerat, hur mycket jag lärt mig - om branschen, om bildtänk och om mig själv. Jag log stort, och i varje steg jag tog rann spänning jag inte ens visste fanns i min kropp av mig. Jag skakade lite, log ännu större och var på väg att börja gråta hysteriskt. Vet inte vad som hände riktigt. Det var bara så fint och sorgligt på samma gång.

Att jag sedan faktiskt hade en dag kvar av praktiken låtsades jag inte om. Inuti mig tog den slut där och då. När Emil lyckönskade mig och jag vandrade bort från tegelhuset, då tog den slut. Inte för att det var något fel på nästkommande dag, som spenderades i Sjöbo med omnejd, den var också givande och intressant – men den räknades inte. Den var av någon anledning inte det jag definierade som praktik. Kanske för att jag kände att jag inte hade lika mycket att lära där. Kanske för att Rickard inte på samma sätt ville lära ut.

Det är så märkligt. Folk verkar göra så tydliga avtryck i mig vart jag än går numera. Som om jag var en lerklump, ständigt formbar, ständigt förnybar. Men jag tror att det är bra. Jag håller nog på att byggas upp till något mer bestående. Och jag antar att känslostormar efter tillfälligt korsade vägar med inspirerande människor är en del av det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0