Äger bara ord. Inget att berätta.

Hon flöt ut på pappret. Namnlös. En sådan vars berättelse man inte berättar, eftersom den är så kallat intetsägande. Hur nu en människa kan vara intetsägande, hur nu ett liv kan vara intetsägande. Hur känslor nu kan vara intetsägande.


Föreställ dig en lång raksträcka. Svart asfalt, hålig på sina ställen, vita streck. Enstaka träd som kantar vägen, bakom dem tomhet.


Är det inte fantastiskt hur jag kan skriva en mening, kanske två, ibland till och med tre – innan jag kommer på att de är fullständigt innehållslösa, och istället börjar stirra fanatiskt på skärmen? Som om den skulle ge mig en berättelse jag kan krypa in i. Gömma mig i.
Glömma bort mig i.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0