Det tog så mycket kraft. Tre år att processa på en vecka. Jag trodde att jag lämnat klassen, LBS och allt som hade med gymnasiet att göra för länge sedan. Och så kom det tillbaka. Den sprudlande glädjen från ettan, lättsamheten, kraschen, ångesten, lanen, loppisen, maten, dunkande hjärtat på heltäckningsmattan, oron, chokladbollarna, omtanken, ignoransen, pressenpanikenproblematiken, ensamheten, tvåsamheten, mothelavärldenheten. Det tog så mycket kraft. Det tog så otroligt mycket kraft.

Och det gav så mycket.

Jag är så tacksam för allt som hänt. Allra mest för det onda. Jag blev inte bara några år äldre; jag blev så mycket mer människa. Och idag drömmer jag om kattungar.

Jag tror att jag läker.