jag hoppar och snurrar och gungar i takt

huvudvärken är inte konstant längre. jag kom på det idag, när jag besvärades av den

tänkte att nu är den här ofta igen. sedan ahaupplevelse - den försvinner ibland! den är inte konstant.

jag älskar varje litet framsteg. det är så underbart att komma på att saker blir bättre.

solen skiner och kroppen är nöjd efter ett träningspass

ikväll jag ska se på teater.

jag lyssnar på min glad-lista på spotify. den har inte så många låtar, men de är varma och fina. jag har tagit upp läsningen om mao igen. nästan sytt färdigt min tunika. jag har slutat använda shampoo och istället gått över till naturliga alternativ. allting är så fint.

solen skiner över daniels täcke. jag trummar mig på magen i takt till musiken

ensam i hans rum

men ikväll ska vi på teater.

och nu ska jag skriva lite novell

Det är grått ute. Var inte det förut, vi har haft så himla fna dagar. Men det kanske bara är utsikten från mitt fönster. Kanske bara är jag som har en grå fyrkant i mitt synfält just nu.

Jag har haft mina andra körlektion idag. Det går bra. Mycket bättre än vad jag trott. Känns också väldigt skönt att jobba mot ett mål där det inte går att prestera - det handlar bara om att bli godkänd. Finns inget högre än så. Och i skolan försöker jag också ändra inställningen till det. Jag struntar i "praktiken". Jag orkar inte bry mig om att skriva en text per dag som ingen bryr sig om. Jag tar hand om mig själv istället. Jag tar hand om mig.

Faktiskt.

Jag är så rädd att jag även där här gången ska hoppas för mycket, skynda för mycket och falla igen. Jag är så himla rädd för att vara för naiv. Ändå tror jag, på något sätt, att jag är över det värsta nu. Det har skett en dramatisk förändring. 100 procent närvaro. Bob Hansson pratar om det. Jag känner det.

Och det är ingen garanti för någonting,

men just nu känns det bra.

två mil på cykel. ont som fan i rumpan. en vaccination, ett tandläkarbesök, en ny plånbok, ett gymkort.

lite för mycket på en dag. särskilt det fysiska.

jag har ju så låg tröskel nu. vet inte hur många gånger jag sagt till mig det,

men hur accepterar man?

på  r i k t i g t?

när jag tänker en framtid har den samma tempo som mitt förra liv. högsta betyg och engagemang i allt

och jag vet att det är fullständigt orimligt. det har hänt saker. jag har mött en vägg.

det händer så himla mycket i mitt huvud,

eller så händer det ingenting alls.

är tillbaka på identitetsfrågor

är det dags att vända världen? kan jag inte ta emot hjälp nu? är jag för låg för det?

jag har tänkt att jag är på väg uppåt

men jag gråter ju hela tiden

och mina svartaste svartaste tankar var inte många dagar sedan

jag vill inte säga dem högt,

de skulle såra så.

fast kanske inte. jag har kanske slagit ifrån mig för mycket under den här tiden. det kanske inte finns någon som skulle kunna såras kvar. det kanske inte finns något alls.

och jag undrar vem jag är utan något alls, och utan allt jag varit.

det är tisdagkväll och jag gråter igen.

om det enda jag någonsin varit är prestation,

vad fan blir då över när jag bantat bort den?

med det jag är, och det detjagär gör

: bieffekterna

så  j ä v l a  svarta tankar.

att det kommer när man slappnar av

jag bara undar, hur många jävla kvällar i rad ska jag gråta?

(eller tystskrika för att inte infektera något fint)

Flödesskrivning rakt upp på nätet. Inte sudda, inte ändra, inte sluta skriva. Jag måste släppa alla hämningar nu, två noveller behövs produceras, och min fantasi begränsar mig omedelbart. Eller rättare sagt; jag begränsar min fantasi. Inbillar mig att den dog precis som allt annat den femtonde maj tvåtusennio. Lite sanning finns det väl i det, men det mesta är mental fängsling. Jag burar in mig själv. Ingen annan. Jag.

Så vad skriver jag om? Människor. Som alltid, människor. Och de bär mina drag, precis som alla karaktärer bär sina författares egenskaper och tankar. Mina karaktärer är ofta tystlåtna, gripna av skuldkänslor, något ensamma. Vid närmre eftertanke får de sällan några bra egenskaper. De är i alla fall inte det som syns. Och det är väl så jag tänker om mig själv också, antar jag.

Men jag jobbar på det. Jag jobbar som fan. Önskar helahela tiden att det gick bättre och snabbare, att inte varje andetag var en kämpan om bättre mående, men det är så det är. Och det får jag acceptera. Aldrig sluta kämpa. Aldrig sluta försöka hitta bra saker i mitt liv, och i mig.

Det är när jag skriver musik betyder som mest för mig. När jag skriver eller ligger och lyssnar tillsammans med en av de två vänner jag kan dela tystnad med. De vet vilka de är. Och de vet att de betyder mer än hela världen för mig. Nu lyssnar jag på Untitled #1 av Sigur Ros. Den är stärkande. Jag tar djupa andetag och slappnar av lite.

Nu tog låten slut, jag passerade testet och det här ska publiceras. Utan censureringar eller skamvrå.

- jag somnade till orkanvindar som försökte lyfta iväg mitt hus

- strömmen dog och det kändes som ett äventyr

Tidigare inlägg Nyare inlägg