Jag vet inte vad det är som gör det, men sådan har ju vår vänskap varit hela tiden - vi kan inte riktigt sätta fingret på vad som är så bra.

Idag var du med på vårt "familjefoto". Vi besökte IKEA. Trots att du åkt hela vägen från Arvika till Skåne och Hässleholm tog vi med dig till en heldag i Småland.

Och igår var vi i Danmark.

Det är mysigt att åka iväg. Jag tycker om att ta tåget någonstans och vandra längs nya gator. Att se nya färger på himlen och upptäcka nya tankebanor.

Det var underbart att resa med dig.

(trots att jag skämde ut mig i Helsingborg och hade skrattkramp i hela ansiktet på hemvägen)

Du har bara varit här i drygt fyra dagar. Fyra dagar är nästan ingenting, men de har ändå känts ganska långa - på ett bra sätt. Vi har hunnit med mycket på något vis.

Ikväll tittade vi på Shrek. Gröna träsktroll är något av det mysigaste som finns.

Och nu sover du.

Kanske, jag vet inte riktigt.

Det är synd att lov tar slut så snabbt. Precis som nätter spårlöst susar förbi.

Vi har tre dagar kvar, tre långa dagar, men alldeles för korta i  min smak.

Natalie min vän, jag tycker om att ha dig här.

Nu snarkar du. Det är ganska sött faktiskt.

Istället för att inse det som är bra med mitt liv blev jag påmind om allt som fattas. Alla bitar som ännu inte är utlagda på rätt plats.

Jag vet inte, jag fick en och en halv timme på mig. Vi alla fick en och en halv timme. Kanske efter tio minuter till, kanske efter en timme till, kanske efter tre, hade jag nått förbi stadiet av melankoli och fått känna på den där styrkan. Fått bita i det där saftiga äpplet.

Men nu hade jag bara en och en halv, och när den tog slut var allt jag hade ett par skitiga raggsockar och ett tungt sinne.

Anna: Nej, vi ska inte vara med på lanet

Rektor Marcus: Hahah, så ni bara ligger här och chillar?

Och en glad Anna.

En Anna som puttat bort allt vad skolarbete heter för en dag, och istället ägnat sig åt.. städning. Städning av badrum och sovrum.  Och kanske även hann med, en liten smårensning i själen.

Idag är det exakt etthundra dagar sedan den här bloggen skapades - det firar vi med att länka till mitt allra första inlägg, som förklarar lite varför det här lilla utrymmet i cyberspace blev mitt, samt vad dess namn egentligen betyder, vilket kan vara ganska trevligt att veta.

Det har gått hundra dagar. Hundra dagar av mitt liv har rusat förbi, men det känns faktiskt ganska bra. Mycket har hänt på de här hundra dagarna. Jag har förändrats som person, jag har bytt dialekt, jag har träffat nya människor och upplevt härliga saker. Och dåliga saker. Det har varit uppochner, det har varit bakochfram, ibland har det till och med varit alldeles rättvänt.

Jag skriver fortfarande för mig själv, jag är fortfarande Anna, och det här är jag; dag hundraett.

trevlig liten film :D

(hoppas ni också.. eh, reagerar lika starkt som jag gjorde på den.)

Jag låg på en blå matta och ville dö.

Jag måste sluta slarva med sömnen. Jag måste inse att jag inte kan styrketräna efter en nästintill sömnlös natt. Jag måste inse att ingen huvudvärk blir bättre av att man pressar sig hårdare. Jag måste inse att dygnet faktiskt bara har tjugofyra timmar. Jag måste inse att stress bara bryter ner mig.

Jag låg på en blå matta och ville dö. Utmattad.

Dagen hade just börjat.

jag längtar efter envisa morgonstrålar

jag längtar efter ljus

jag längtar efter värme.

Mörker omsluter mig.

Hur skulle jag kunna slipa den vassa kanten rund utan mjuka ord?

Jag tror på dig min vän, jag tror.

Du måste tro på mig.

Min blick var fäst på gruset ett par steg framför mig. Långsamt, långsamt rörde jag mig framåt.

Jag gick ut, behövde vara ensam med mig själv och mina tankar, trots att problemet egentligen bottnade i att jag redan spenderar alldeles för mycket tid med mig själv. Ensam.

Jag gick långsamt, med musik i öronen och tårar i ögonen, bort mot mitt favoritställe. Till min utsikt, till stället där skrynkliga tankar rätas ut och en inre styrka långsamt växer sig fram. Jag ville känna styrkan igen, jag ville le.

Men när jag kommit fram, när min fötter tillslut burit mig ända fram till mitt mål, såg jag bara helt vanliga träd och stenar. Ett bord som stod snett. Jag var framme, men kände mig inte hemma. Mentalt var jag långt ifrån mitt mål.

Jag satte mig vid bordet, blickade ut över finjasjön. Och allt jag såg var en sjö.

Allt jag kände var träbänk genom mjukisbyxor.

Jag lade mig ner.

Jag lade mig ner på bänken, och slöt ögonen. Försökte låta mig föras bort av musiken.

Men hela tiden var jag äckligt närvarande. Det var jag, bänken och hemska tankar.

Efter en halvtimme gav jag upp, och reste mig. Jag ville inte skrika, jag ville inte viska, jag ville inte att någon skulle höra mig, men jag var alldeles ensam, så jag sjöng. Jag sjöng så starkt jag orkade.

Jag gick hem.

Det borde tagit tjugo-trettio minuter, men det tog en timme.

Loggade in på msn, med nicket "INTE PÅ HUMÖR". Jag vet inte varför jag loggade in egentligen, jag ville inte prata med någon. Eller jo, en människa, men den personen var inte inloggad - som vanligt.

Ipsen däremot, var inloggad. Och han mötte mig med orden "Oh noes, inte Anna!" Han är snäll den där Ipsen. Han frågade varför jag inte var på humör, han fick mig att le, han sa kloka saker och sen sa han att jag skulle tänka positivt. "Tänk på alla du gör glada varje dag." Jag fnös, och sa till mig själv att det var just där problemet låg. Gör jag verkligen någon glad? Varför hör de i så fall aldrig av sig? Varför finns de inte här när de behövs?

Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade honom, men orden hade en mörk underton.

"Du gör mig glad" sa han.

Och jag blev glad. Jag växte och jag blev starkare.

Jag gör någon glad.

Elin hörde av sig. Ville jag träffa henne ikväll? Om jag ville! Jag behövde närhet, jag behövde avbrott från mina orörda läxor.

Vi frågade Ems också, men hon orkade inte vara med. Det är ofta hon inte orkar. Jag är avundsjuk på 4P. Ganska mycket faktiskt.

Det regnade när jag körde till Häglinge, men det var mysigt. Det var som om allt dåligt regnade bort. Alla krav, alla negativa tankar, allt som bryter ner mig.

Jag hade en av de bästa kvällarna i mitt liv. Inte för att vi gjorde något märkvärdigt, inte för att vi såg världens bästa film eller hade världens djupaste konversation.. Det var bara perfekt i sin enkelhet.

Med rätt människa blir allt bra. Och hon är rätt.

Hon botade mig för idag.

Jag körde hem, med ögonen öppna för eventuella vildsvin, lycklig. Riktigt genomlycklig.

Eva: Gapa större!

Elin F: Måste vi? Jag har så dålig andedräkt just nu...

#2

En knäpp i huvudet. En totalomvändning.

Varför reagerade jag så starkt på att hon inte såg mig? Det var ju inget viktigt det handlade om.. Det var ju inget jag blev upprörd över egentligen.

En knäpp i huvudet. En totalomvändning.

Melankoli, melankoli.

Jag hatar tungsinnighet.

vill

känna

att

jag

lever

jag vill älska.

jag vill vara en del av något stort.

fan,

varför är det ingen som vill dela lyckohjärtan med mig?

varma fingertoppar mot frusen hud

vackra ord i nattsvarthet

jag är trött på att somna ensam

att tänka ensam

att vara ensam

jag är trött på mig själv

trött på att aldrig känna

trött på tomma ord

jag vill inte höra ett för alltid

jag vill bara vara en del

av något

som

är

på

riktigt

jag vill älska och bli älskad,

men det verkar vara för mycket begärt.

Ni känner mig bättre än vad jag själv gör. Att använda mina egna ord rakt i ansiktet på mig var det smartaste ni någonsin kunnat göra - tack. Nog fan ska jag klara av det.

det här går nog

det här går nog till och med bra

jag kan faktiskt

herregud, jag kan faktiskt!

jisses vad underbart.

före jag lämnat stationen

starka lysrörslampor lyser istället upp min väg

i starka lysrörslampor bildas skuggor.

Tänk vad nya omgivningar förändrar en.

Anna för fan, döm inte henne. Blunda, och ge henne en chans till - allting kanske är bättre imorgon. Allting är säkert bättre imorgon.

(och nej, några ögonblick från igår 11-13 oktober kommer inte att dyka upp.)

(6/10)

Att kunna prata om det allra viktigaste, det djupaste när det behövs. Att kunna läsa av varandras kroppsspråk och miner och se när saker gått fel. Att kunna flumma runt tills man nästan gråter av skratt och har förskräcklig träningsvärk i smilbanden.

Det finns så mycket jag förväntar mig av vänskap. Tänk så när vi inte det djup jag önskar? Tänk så är detta vad vi klarar av?

Kommer jag alltid att vara den som lämnas utanför i hälften av samtalen?

(09/10)

Det är inte ofta man uppskattar det lilla, men idag är allt underbart. Att duscha. Att äta gulaschsoppa med pappa i ett lugnt hus. Att räkna matte. Att osminkad och med ofixat hår köra till Sösdala. Att se en skinande sol. Att säga hej till Maria. Att krama Elin. Att ha en hel tågvagn för sig själv nästan hela vägen till Lund. Att umgås lite med Sara. Att gå på Kick IN/OFF. Att titta på Hata Göteborg-dans. Att inse att det inte går någon buss till Norra Fäladen. Att gå genom Lund i natten. Att titta på stjärnorna liggandes i sticksigt gräs. Att välta en cd-hylla. Att sova utan täcke i en varm säng.

Att känna hur all stress rinner av en.

(10/10)

En toppendag måste vägas upp av en bottendag, är det inte så?

Igår mådde jag bäst, idag har allt som kunnat gå fel gått fel. Till att börja med sov jag fyra timmar. FYRA TIMMAR. Det är knappt mänskligt. Åker till skolan och ser allmänt skabb ut, har en allmänt slö dag. Åker hem, får reda på att moppen var mer sönder än vi trodde. Har världens huvudvärk, och tusen saker att fixa. Går med tårar i ögonen för att se om någon är kvar på skolan, men för en gångs skull står den gapande tom. Inser att jag måste gå hem. Börjar gå. Kommer på att jag inte ätit sen elva och går tillbaks till ica för att handla lite mat. Det börjar regna, bara lite duggregn, men tillräckligt mycket för att sänka mitt humör ytterliggare.

Går vidare, värk i fötter och ben. Håll. Man ska inte äta och "träna" samtidigt, jag vet.

Regn och dystra tankar och bottenbottenbotten. Hundra saker att göra - så lite tid. Och Matte A kommer skita sig, jag vet det.

Jag kom hem runt tjugo i sex fast jag slutade klockan två. Övertrött, överstressad och batterinivå noll.

The botten was nådd.

(11/10)

Jag är duktig på engelska, jag kan ganska mycket om apple och macintosh, jag är bra på att skriva - varför i hela världen kan jag inte få ihop en A4 till datorkunskapen? :O

(och närnärnär ska jag hinna läsa matte?)

(12/10)

Det var mycket jag inte förstod, både av vad de pratade om och vad/om de kom fram till något. Och trots att jag knappt pratade med en själ kände jag hur det pirrade till i mig och hur jag fylldes med energi.

När dagen sedan var slut, och jag släpptes av vid vägkorsningen för att gå den sista lilla biten till mitt hus insåg jag hur underbart bra jag mådde - av att koppla bort alla krav en hel dag, och istället lyssna på när vuxna människor diskuterade något av det jag tycker allra mest om; scouting.

Gula, glada löv dalade vackert överallt runtomkring

(Ikea + glada människor i scoutskjortor = väldens bästa idé? ;D)

idag har jag suttit ca. åtta timmar i sträck för att skriva en kort dum datorkunskap-uppsats, imorgon är det scoutmöte hela dagen och nästa vecka måste jag plugga matte som in i helskotta eftersom jag snart ska tenta av det.

men uppdateringen kommer, så småningom, jag lovar.

Ordlös.

Inte för att orden plötsligt tagit slut, eller för att kreativitetsnivån ligger på noll. Inte för att allting jag skriver känns framkrystat och hopplöst klichéaktigt.

Jag är ordlös för att här och nu är perfekt. Jag sitter osminkad med ful frisyr i en tom tågvagn och bara njuter av livets gilla gång. Trots att mitt säte doftar svagt av kräk.

Vågar man ta av sig jackan? Tänk så tycker de inte det är okej att vi är här? Och nu försvann Elin med.. Typiskt.

#2

Pappa: De verkar vara ett par trevliga tjejer, dina kompisar

OM de är! Ni skulle bara veta :D

midnattssvarta drömmar i eftermiddagssolen

jag vet att jag inte kan,

än

skuggspel över mitt ansikte

skuggspel i min själ

pärlemorskimmer runt hennes ögon

ljusa sommarfåglar över himlen

hon tror att hon kan,

snart

pärlemorskimmer i hennes ansikte

pärlemorskimmer i hennes själ

vit oskyldighet som en omringande aura

ren som vittvätt i tvättmedelsreklamer

han vet att han kan,

nu

vit oskyldighet i hans ögon

vit oskyldighet i hans själ

gråskala i rummet

dunkelhet bakom djupt liggande ögon

de vet att de en gång i tiden,

kunde

men nu råder gråskala i deras ansikten

gråskala i deras själar

Anna: Nja, jag bara väntar på rätt tåg så att jag kan åka hem med mamma

LärarAnna: Schh! Klart du är flitig! ;)

Jag hatar när folk tycker synd om mig, och ännu mer när de låtsas att göra det.

inkapslad i regnkläder

stor vit sten

block penna kamera

uppryckt ur jorden

de bröt sönder dina rötter

de förträngde ditt ursprung

nu är du vuxen

ska ut i världen

klara dig på egen hand

du saknar din historia

du saknar den del av dig själv

som ingen vill tala om

ditt liv har ingen början

bara en fortsättning på något

någon annan startat

du har ingen släkt

inga blodsband

du är bara människa,

en son av någon

identitetstankar

älskade de dig?

varför hamnade du här?

vem satte dig till världen?

vilsna identitetstankar

förvillande irrvägar

du är människa,

men allt du bär är ditt namn

och de tusen frågor de givit dig under årens lopp

du är en i mängden

en pojke utan ansikte

en son av någon.

Jag blev stark igen.

För lite humor, för mycket "fin". För präktig på något vis.

Och alldeles för dålig på att förklara och vara rättvis. Jag vill ha tillbaks Micke.

i studsande regn

frihetskänslorna stormar fram,

för att sedan avdunsta ljudlöst

röda och gula löv

väger upp gråheten i mitt ansikte

Sånt här gör vi på mediaproduktionen ^^ Extremt dålig, men whatever - det här var ju faktiskt den första film/klippning/ljudläggning jag gjort i hela mitt liv.