Anna Jönsson är scout i Sösdala Scoutkår, något hon tycker väldigt mycket om. Hon tycker dock mindre om  den syn många andra har på hennes fritidsintresse.

Idag lyser Anna Jönsson ikapp med sitt eldröda hår, fast det är förståeligt - hon talar ju om något hon brinner för, nämligen scouting.

      – Att jag blev scout var lite av en slump… Jag tyckte att det verkade kul, och jag måste erkänna att jag föll lite för gratisreflexerna som rekryterarna delade ut. Hur som helst provade jag en gång, och jag tyckte att det var jättekul, så jag fortsatte. Idag har jag varit scout i nästan fem år – och jag älskar det!

      Varje onsdag spenderar hon en och en halv timme tillsammans med resten av sin patrull. Den tiden består av skratt, stim och stoj, men också av djupare saker såsom nykterhetsengagemang, likabehandlig, värnande om naturen – och såklart av det viktigaste av allt; djupt rotad gemenskap.

      – Det är det allra bästa med scoutingen; gemenskapen. Och att man får vara sigsjälv. Det finns ingen som skryter om hur full han/hon var i fredags här. Inte heller någon som klagar på fula kläder eller ett annorlunda utseende. Det är som om vi är fria från alla statuskrav som resten av livet består av.

      – Det är synd att så få vill se på den sidan av myntet bara… Scouting har fått en sådan enorm töntstämpel. Det klassas som något man bara håller på med när man är liten. Jag vet inte riktigt varifrån den uppfattningen kommer, men i filmer är töntarna väldigt ofta scouter, kanske är det därför… Överhuvudtaget har ordet scout fått en väldigt dålig klang i media. Det känns ganska tråkigt, för vi gör ju ett bra arbete i samhället, det borde värderas mer än något som katten släpat in.

      Att det inte bara är media som nedervärderar verksamheten är nog hela scoutsverige ense om. Anna har varit med om ett flertal tråkiga grejer, men tror att det hon upplevt är långt ifrån det värsta som hänt.

      – Folk i min skola har skrivit en hatsång till oss, där de ber oss att dö, berättar hon.

      – Det som är värst är att de faktiskt lagt ner lång tid på att få den att rimma och låta bra. Jag förstår inte varför det skulle vara så viktigt att trycka ner oss.

      – De tror att vi bara springer runt i skogen och äter bark, men det är så mycket mer. Visst, allting är inte solsken och glada miner hela tiden – på Jiingijamborii till exempel (det stora lägret på Rinkaby förrförra sommaren), vaknade vi mitt i natten av att det regnade in. Och inte lite heller! Det var bara att ge sig ut i ösregnet och börja bygga vallar som skulle hålla vattnet borta från oss och vår packning. Ingen humörhöjare direkt, men utan tvekan nödvändigt.

      – Goda minnen finns det desto fler av, och faktum är att de dåliga minnena ofta blir goda sedan, för när man väl tagit sig igenom svårigheterna når man något slags stadium av oövervinnelighet. Det är en underbar känsla.

      – Nu senast var vi på en vandringshajk i Hässleholm och egentligen gjorde vi väl inget speciellt, men det var tokhärligt! Vi vinkade på alla vi mötte och åt tårta mitt i natten. När vi gick en liten kvällspromenad skrattade och stojade vi så mycket att folk måste ha undrat om vi var påverkade – men det fina var just att vi inte var det, så vi kommer att komma ihåg hur roligt vi hade och hur fint det var!

      Nu lyser Anna om möjligt ännu mer än hon gjorde i början av vårt samtal. Hon har klätt sig i ett brett leende och glittrande ögon.

      – Om ni kommit till ett av våra scoutmöten hade ni kanske först skrattat åt oss, men efter ett tag lovar jag att ni hade skrattat med oss, avslutar hon.