Jag tror inte att lycka handlar om att skratta så mycket som möjligt, berätta flest skämt eller vara med om flest upplevelser. Jag tror att allting handlar om inre välbefinnande. Att tro på sig själv och vara nöjd med den man är, vad som än händer. Jag tror att lycka är att känna sig behövd, älskad och vacker. Inte att bli bekräftad, utan att själv inse att man är bra. Tillräckligt bra. Bäst ibland. Jag tror att självförtroende och självkänsla egentligen är allt vi behöver för att känna oss lyckliga.
När jag skrev texten
någon annan tänkte jag först inte att den handlade om mig. Den var fiktiv, tomma ord. Men sedan insåg jag att den visst handlade om mig. Och bekräftelse. Och självförtroende. Den handlade om den människa jag är de dagar då allt far åt helvete. Dagar som den här. Då allting faller och det enda man vill ha är bekräftelse. Någon som berättar för en att man är underbar, fantastisk och inspirerande. Någon som säger att man är söt och snäll och klok och vacker. Och älskadälskadälskad. För de som är älskade är ju vackra människor. Och den dag man kan känna sig vacker stiger självförtroendet. Man ser ett leende i spegeln, inte ett som uppstått efter ett skämt, utan ett inre leende. Ett leende av välbefinnande. Ett leende som säger att man är någon. Älskad av någon. Vacker för någon. Klok enligt någon. Inspirerande för någon. Omtyckt, älskadälskadälskad.
Det var länge sedan jag mötte ett sådant leende i min spegel. Allting omkring mig faller isär. Vänskapsband knyts upp, mental styrka sipprar iväg, avdunstar, och vägarna målas med is. Allt för att man ska halka, och falla. Trilla, ramla, slå sig, gå sönder, bryta ihop. Tappa lusten. Orken. Tron. Gråta. Jag har blivit bra på att gråta. Jag har blivit bra på att sätta krokben för mig själv och sedan falla. Och jag har blivit riktigt jävla duktig på att såga ner varenda liten kloss av självförtroende jag någonsin byggt upp, massakrera dem tills allt som återstår är flisor. Sågspån. Något som var.
Ibland önskar jag att jag också varit en av de som festade varje helg. Det känns för sent nu, jag har gjort mitt val. Jag vet att man inte finner kärlek genom flaskan, men jag tror att i berusningen bygger man upp något som.. jag tror att genom att strula runt och vara allmänt fjortis bygger man ändå upp något sorts självförtroende. En känsla av att man trots allt är älskbar.
Ibland önskar jag att jag aldrig blivit en duktig flicka. För duktiga flickor är bara duktiga. Duktiga för att tillfredsställa andra, aldrig sig själva. Duktiga för att chansen att älskas ska öka, men det gör den inte. Det handlar om personlighet, inte bedrifter. Och som duktig glömmer man ofta bort sig själv bland alla krav på att vara just duktig. Och skulle man mot förmodan älskas ändå, ser man inte det eftersom man är upptagen med att vara duktig.
Jag tror att man måste ha bra självförtroende för att vara lycklig, och jag tror att det självförtroendet kommer ifrån att vara älskad. Behövd, omtyckt. Jag tror att, det enda sättet att bli älskad är att själv älska.
Hur gör man det?