AIRTIME :D
Peppen har återvänt, och nu åker vi!
Iiiiiiiiiiih :D
livet på en gungbräda
jag tänkte skriva en liten lyckoklick till inlägg nu innan jag åker iväg, men
det blir nog inte så
om ett par timmar har jag lagt sexton hektiska dagar bakom mig, och jag tål inte det
om tolv timmar har jag fjorton hektiska dagar till framför mig, och hur mycket jag än sett fram emot dem
så ser de hotfulla ut nu
för jag tål inte tempo längre
det här är inte resfeber, det är klart att man är spänd och förväntansfull kvällen innan
men jag, jag är
något annat.
jag är besviken
jo, besviken är nog vad jag är. på mig själv
för jag har ju haft lång tid på mig nu, varför i hela jävla friden är jag inte pigg och på topp än?
varför ser jag inte fram emot imorgon,
varför fasar jag inför att natten ska passera?
jag är så bra på att fylla precis all tid jag har med saker som ska vara roliga,
men till vilken nytta när man bara mår dåligt av att man inte mår bra när man ska?
äh, det är bara resfeber
vi säger det.
det är resfeber,
för jag orkar inte möta sanningen.
förresten lär all uppbyggd stress släppa när jag väl kommit iväg,
scoutläger är alltid en paus från verkligheten
en plats av frid och harmoni
inget ont kan nå mig där
(så länge det inte redan klängt sig fast på min rygg,
hinner jag skaka av mig det?)
förresten har jag kommit på att det ultimata sättet för mig att koppla av på är genom att arbeta med händerna
inte skriva som jag förut trott, det kräver ständigt tänkande
inte fotografera, det kräver omtanke och eftertanke
men arbeta med händerna; sy, måla, sticka, diska
ja, slå mig, håna mig, men jag tycker om att diska
för hand
det kräver en koncentration jag inte är van vid,
och den omväxlingen antar jag, är vad som ger mig ro
hjälp vad jag måste lägga om mitt liv nu inför nästa terminstart.
jag hoppas verkligen att marcus lyckades pussla ihop schemat så att vi får ha kvar våra lektionsfria dagar
annars tappar jag drygt tre timmar till i veckan
det låter inte mycket, men varje minut är viktig.
åh, jag borde nog sova nu.
istället för att låta tiden vandra iväg med mig
men jag vill inte
jag stretar emot lite till
kan ju alltid skylla på att jag inte kommer att sitta här på fjorton dagar
förresten har jag fått en ny gitarr, och den är jag så förtjust i att jag tänkte spela in lite amatörtoner och lägga upp här
men sedan upptäckte jag att jag sprängt micken i datorn senast jag provade på det, så det fick vara.
och nu får det här vara.
svamla har jag visst blivit duktig på...
puss och godnatt och allt det där,
vi ses om fjorton dagar!
fler reflektioner... jag undrar hur bra det är egentligen
försöker skriva ett brev till natalie, där jag berättar precis allt
framgång, bakslag, förlorad tid
men minnet leker tafatt med mig,
på de viktigaste ställena gapar det tomt
undrar om det är någon sorts försvarsmekanism,
att inte riktigt kunna komma ihåg hur det var när allt var som värst..
eller om minnet bara sviker för att jag var så totalt borta
att jag helt enkelt inte kunde registrera saker
jag har skrivit om den femtonde maj i tre dagar nu,
det har blivit drygt tre a4 med text, men jag är så objektiv
att texten knappt går fram
- är det en försvarsmekanism?
att distansera, stänga ute
att hålla på avstånd?
(för det som inte syns, det finns inte, eller hur var det?)
jag trodde att jag brutit ner all förnekan
jag trodde att de senaste kraschlandningarna fick det sista att brista,
men uppenbarligen inte
jag är inte där än
jag tror att jag måste gå sönder lite till
innan jag är redo att låta mig lagas.
det som gömmer sig i nattens tysthet
det var två månader sedan igår,
tanken kom först som en flyktig påminnelse
en liten snabbspolning av ett gammalt filmklipp
sedan kom reprisen
någon där uppe kände visst för en omtagning
och jag var än en gång utsedd till huvudroll
så jag låg där och skakade
hyperventilerade
grät som om jag aldrig förr gråtit
och paniken vällde upp som en tsunami inom mig
(det finns ingen utväg
jag kommer att falla tillbaka
och tillbaka
och tillbaka
jag är ett pyskfall
jag är bortom räddning
det kommer att komma tillbaka
jag kommer att falla tillbaka
och tillbaka
och tillbaka
och tillbaka)
jag kröp ihop som ett litet barn, vaggade sakta fram och tillbaka
i ett försök att lugna själen
men paniken skrek så högt
och ångesten skrek så högt
att jag inte kunde höra min egen vaggvisa
jag ville ringa er
jag hade behövt en röst som talat förstånd med mig
men klockan var halv tre,
jag ville inte störa
inte abrupt slita er från era drömmar
- jag ville inte störa
rummet krympte, jag behövde ta mig ut
jag var tvungen att ta mig ut
ut ut ut
famlade i mörkret, stapplade nerför trappan
tvekade vid ytterdörren, men fortsatte sedan till köket
ett glas vatten och fler hysteriska tårar
jag önskade att mamma eller pappa hade vaknat
jag behövde dem, en trygg famn
jag ville inget hellre än att krypa ner i deras säng
men det stadiet är passerat
man får inte längre göra så
och jag hyperventilerade och undrade vad fan det skulle bli av mig
(det finns ingen utväg
det finns ingen utväg
det finns ingen utväg)
försökte ta mig samman, andas djupa andetag.
ställde glaset på diskbänken och stapplade upp igen
försökte stänga av, stänga ner
men hela jag skrek
(panikångest panikångest panikångest)
jag slog på datorn och hoppades vid gud att du fortfarande skulle vara inloggad,
och närvarande
- det var du, tack och lov
med meningslösa ord tryckte vi undan det värsta
och precis som förra gången fick du spela hjälten i filmen
fast den här gången var du nog mer medveten om din roll,
även om du säkerligen inte insåg hur stor betydelse den hade
den här gången heller
om jag fått ett "sucks to be you" vet jag inte vad jag hade gjort
antagligen sprungit ut
vankat fram och tillbaka som det psykfall jag kände mig som
tills jag fallit ihop,
utmattad somnat i gräset
fan vilken tur att du bryr dig om mig lite sisådär
det var två månader sedan igår,
och jag har satt saker i rullning igen
det är inte många lediga dagar jag har kvar innan skolan börjar
det är inte mycket som lämnats oplanerat
idag gråter jag för att jag inte litar på mig själv.
jag kommer att hamna där igen,
jag kommer att falla tillbaka
det har blivit natt och dumma tankar hälsar på än en gång
det var två månader sedan idag.
jag gjorde ingenting,
ingenting
ingenting
och sedan kändes allt bra
men nu rullar saker på igen
de rullar snabbare och snabbare
(jag är bara så rädd att jag ska hamna där igen)
(jag är så rädd att gråten trycker på i ögonvrårna)
du vet att jag väntar här, bara ett par ord iväg
(snälla säg dem?)
.
om jag hoppade upp och ner framför dig
om jag slog dig
om jag kysste dig
skulle du ens reagera?
I'm gonna run run run run run (I can't handle the tension)
till olika utvalda pojkar
du har rätt,
jag kommer aldrig att dölja mig bakom femtio lager av smink
jag kommer aldrig att visa upp en blankpolerad yta
jag kommer inte att spela spel, jag vet inte hur man gör, och precis som du sa;
jag skulle inte lyckas
jag vet det, du vet det
min kropp är inte extraordinär; inte sexig, sensuell eller i närheten av vad du vill ha
men jag kommer inte att försöka hitta hem genom att bedöva mitt medvetande
jag kommer inte att försöka vara något annat än den jag är
- för jag skulle inte lyckas
jag vet det, du vet det
det kanske inte räckte för dig
det kanske inte var bra nog
men blommor som jag växer bara på brinnande fartyg,
så citerade att annat du
och det måste ju betyda att jag duger åt någon
- om jag är så sällsynt att man bara finner mig på den mest motsägelsefulla plats
måste jag ju vara bra nog åt någon.
... såvida jag inte är så sällsynt att jag inte existerar alls,
gör jag det?
ett tredje du framställde det som ett av världens största mysterium
att jag inte har ett du vid min sida, alltid
jag är visst smart och söt, and stuff...
(men hur många smickrande ord de än serverar mig
du nummer fyra, du nummer fem och resten av alla du:n
är det dig jag vill vara nära.)
jag vet det,
nu vet du det.
färgstark, med er.
insvept i solskensmönster
Solen letar sig ner genom trädkronorna och lämnar gyllene fläckar på marken.
Vattnet vajar sakta framåt och låter reflektionerna endast bli diffusa avtryck i en stillsam flykt.
Vinden tittar lugnt på och håller inne med informationen
om vem som egentligen styr.
På andra sidan sjön pratas det. Ett barn skrattar, en bil körde nyss iväg.
Här är det tyst. Vindens lättsamma andetag ackompanjeras av fågelkvitter på avstånd.
Allting är stilla. I rörelse, fast stilla.
Solfläckarna berättar om trygghet. Mossgröna stenar och trädens ståtlighet berättar om trygghet.
Om lugn och fridfullhet.
Stilla, fast i rörelse.
Ingen bryr sig om att ta reda på vem som styr, ingen behöver vetskapen.
Insvept i solskensmönster är tvivel ett avtagande fenomen.
---
Blixtarna kastar kaskader av ljus över sjön, och himlen målas vit gång på gång.
Men trots storleken, trots styrkan, kan inte stormen nå mig. Jag andas lugnt.
Fascineras av storslagenheten.
Stormen kan inte nå mig, inte få mig ur balans. Tryggheten bor här.
Tryggheten bor i mig.
I varje rörelse, i varje andetag, tryggheten bor här.
I varje bortglömt skratt, i varje återvändande tanke; tryggheten bor här.
Och nu har den flyttat in i mig.
---
Jag sitter tyst och betraktar stillheten.
Solskensflammor dansar över mitt block. Dimma glider lättjefullt över vattnet.
Det dova ljudet från ett tåg som passerar på avstånd förbinder nuet
med verkligheten utanför.
Det är på riktigt. Jag är på riktigt.
Och jag andas lätta andetag och bär omedvetet på ett leende.
Tryggheten bor här,
tryggheten bor i mina andetag.
and off i go!
Stundande hajk kommer att ses lite som ett prov;
klarar jag den klarar jag Airtime. Och jag är i det
närmsta bombsäker på att jag klarar den - så känn peppen!
Whoa! I feel good, I knew that I would, now
I feel good, I knew that I would
So good, so good, I got you!
I feel good, I knew that I would
So good, so good, I got you!
bladder
lite mer klarhet i situationen, vilket resulterade i något liknande sinnesfrid, mycket välkommet!
allt som återstår att göra nu är bara att pussla ihop hur fasen jag ska hinna med allt jag vill göra under lovet innan det tar slut... imorgon åker jag på hajk, kommer hem på torsdag. efter det kommer allt att rulla iväg och sedan kommer det att vara augusti och skolstart igen. herreminskapare
har förövrigt cyklat en mil samt simmat idag också, och det känns bra. det känns så himla bra när kroppen inte bara domnar bort!
om att inte kunna släppa taget om friheten
jag gör det igen, jag låter natten segla iväg
glida förbi som ett luftskepp
stillsamt,
men långt ifrån obemärkt
fast,
vem tittar frivilligt bort då sprakande raketer berättar om kommande möjligheter?
vem känner för en rast då man äntligen är på rätt väg igen?
vem vill sluta ögonen,
de dagar man känner sig oövervinnelig?
(jag cyklade en mil idag
och jag badade och gungade
och målade min fönsterkarm
jag fungerar.
varje dag är en triumf)
men jag låter nätterna glida förbi
oftast i väntan på ett par meningsutbyten med dig
på ett par stavelser som värmer, ett par ord som känns
(såsom vartenda ett gjorde förut,
då ditt intresse var lika stort som mitt)
jag undrar var jag tappade dig
idag låter jag luftfarkosten passera,
för att jag inte vill stänga ner en enda sekund innan jag måste
efter månader av svärta håller man hårt i varje ljuspunkt
kanske för hårt,
jag vet att det här kommer slå tillbaks mot mig imorgon
men jag vill inte, jag vågar inte släppa taget
jag litar ännu inte riktigt på morgondagen
vettiga ord, oh yes!
nej, jag lägger ner nu. orkar inte pilla ihop något vettigt, ögonen går i kors
och själva designen blir snedtung, dum som jag är tänker jag inte färdigt först..
vi får hitta på något bättre en annan dag ^^
ursäkta röran ;D
tänkte göra en ny design, men jag har ett fönster som ska målas så det får vänta.
dum som jag var började jag pilla ändå, och ja, ni ser ju hur det ser ut... xD tar antagligen tag i det hela på nytt ikväll
framsteg
Jag förvånade mig själv. Jag förvånades över hur mycket av mitt gamla jag som krupit tillbaks och funnit sig tillrätta inne i mig. Att jag trots huvudvärk, lite sömnbrist och skrikande axelparti var glad. Fri från dumma destruktiva tankar. Fri från förrädisk längtan och meningslös överanalysering. Inspirerad igen. Villig att ta tag i saker; Jag har ritat, jag har skrivit, jag har läst. Jag har frustrerats över hur värdelös jag är på att spela gitarr. Jag har glömt bort att jag skulle hämta post och vattna blommor, och när jag blev påmind skuttade (ja, skuttade, precis så där som jag alltid gjorde förut) jag ner till Johanssons för att uppfylla mina åtaganden. Leende. Och visst blev jag andfådd när jag skuttade tillbaks, men jag slogs så kraftigt av välmåendet som rusade genom min kropp. Och insikten. Det här är Anna. Jag är Anna igen.
so it's not hard to fall, when you float like a cannonball
there's still a little bit of your taste in my mouth
there's still a little bit of you laced with my doubt
it's still a little hard to say, what's going on
there's still a little bit of you laced with my doubt
it's still a little hard to say, what's going on
cannonball - damien rice
.
blinka
blinka hårt,
blinka bort.
