ibland serveras metaforerna på silverfat
himlen morrar i bakgrunden
men regnet är lika obeslutsamt som jag
ska vi välja den enkla vägen och ge upp hoppet om vår solskensvän,
ska vi än en gång ge vika för stormens styrka?
jag ger mig själv alldeles för mycket tid att reflektera
distansera, infektera, censurera
tänk, om jag ändå bara kunde acceptera
då jag tittar upp,
är himlen fylld av grå moln, ännu inte riktigt redo att släppa sin börda
då jag blickar framåt,
är det klarblå dekorerat med fluffiga vita formationer
bakom mig morrar världen fortfarande,
men det hotfulla vägs upp av det mest fridfulla fågelkvitter
lugnar långt in i själen.
ett helt knottsläkte försöker hindra mig att se kopplingen mellan vädret och mitt liv,
då de bombarderar mig från alla håll och bokstavligen biter sönder mitt ansikte
men jag,
jag har redan insett att fågelkvittret är du
jag ska bara finna styrkan att på allvar lyssna på din sång
och ta steget ut i solen
Kommentarer
Postat av: vildatilda
nu skulle det passa att skriva något bra, något fint, som kan läka, hjälpa. men jag tror att du vet, att jag tror på dig :*
<3
Postat av: sarah
detsamma <3!
Trackback
