Jag låter min blick svepa över bokstället; Handbok i konsten att vara social, Sju steg mot själslig intelligens, Bli oemotståndlig, Mera självkänsla… Titlarna slåss om min uppmärksamhet. De ska få mig att sluta stressa, finna mig själv, bli en bättre medmänniska, äta rätt, bli klimatsmart - och tusen andra ting jag uppenbarligen inte klarar av på egen hand.

Jag blir nästan lite rädd då jag står och betraktar hyllorna. Inte nog med att vi ska klättra högt på karriärstegen, vara djupa och allmänbildade, finna meningen med livet och hjälpa omvärlden - vi ska dessutom vara våra egna psykologer. Vi ska, med hjälp av en bok, finna alla skavanker och klämmande skor själva. Och om vi inte gör det är vi misslyckade. För vem hittar inte felen då han fått tydliga instruktioner? Vem är så blind att han inte hittar vägen ens då han fått en karta?

Och jag blir rädd när jag ser alla böcker som handlar om att förverkliga sig själv. De som berättar om alla hobbys jag borde ha, alla tankar jag borde tänka och alla platser jag borde besöka. För när ska jag hinna göra alla de saker samhället anser behövs för att jag ska bli en fullvärdig människa? Jag vet inte. Min tid uppfylls redan till bristningsgränsen av skola, pendling och för lite sömn. Jag har inte tid att bli oemotståndlig eller förverkliga mig själv. Är jag misslyckad då?

Jag tror att alla dessa böcker blir ännu ett av de stressmoment som fyller vår vardag. Jag tror att de tyvärr stjälper fler än de hjälper. Det är bra med inspiration, det är bra med hjälp och det är bra med nya tankebanor, men jag tror att vi kommer att kvävas under högen av böcker vi borde läsa. Jag är rädd att vi, i sökandet efter det perfekta jaget, kommer att förlora oss själva.

En föreläsare besökte min klass igår. Hon berättade om livet som grafisk formgivare och hur tuff branschen är. Jag tror det var meningen att hon skulle få oss att realisera och uppfylla våra drömmar. Att hon skulle inspirera oss genom att visa hur långt hon själv hade kommit. Det var bara det, att i våra ögon hade hon inte kommit någon vart. Alls. Hon stod där framför oss och berättade om sina olika uppdrag; hon hade arbetat för Mercedes Benz med deras sopbilar. Hon visade upp broschyrer hon gjort till ett företag som målade linjer i sporthallar, hon  berättade att hon formgivit universitetskataloger. Och hon sa att hon älskade sitt jobb - men jag undrade om hon verkligen hade kommit dit hon ville. Var universitetsbroschyrer hennes sanna kall?

Hon rådgav oss att genast knyta så många kontakter som möjligt, för utan dem och rejält vassa armbågar skulle vi aldrig komma någon vart i våra framtida yrkesliv. Nätverk var det som fick allt att rulla, och det optimala var att vara en del av stora sådana. Tur skulle vi också behöva, tur i väldigt stora doser. Flera gånger förklarade hon det för oss; ni kommer att  behöva stora nätverk och massor av tur.

När hon gick lämnade hon klassen i ett förvirrat tillstånd med små stänk av melankoli. Kommer det att bli så hopplöst sedan? Är jag verkligen tillräckligt duktig, kan jag klara av det här? Vi ställde alla tusen frågor till oss själva, och en av mina klasskamrater utbrast högt;

– Varför valde jag media?! Jag skulle ha gått bygg istället.

”Och många månar har jag sett sedan dess. En blid och sentimental måne mellan björkar vid kanten av en sjö … Månen ilade genom dimmorna över havet … Månen på flykt genom rivna höstmoln … Kärleksmånen, som lyste på Gretchens trädgårdsfönster och Julias balkong … En icke längre ung flicka, som gärna ville bli gift, sade mig en gång, att hon måste gråta då hon såg månen lysa över en liten stuga i skogen … Månen är liderlig och lysten, säger en poet. En annan försöker lägga in en etiskt-religiös tendens i månstrålarna och liknar dem vid trådar, som av kära avlidna spinnas till ett nät att fånga en vilsekommen själ i … Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftes sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder …

      Och vad är månskenet?

      Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.”

- Hjalmar Söderberg.