Varför jag inte vågar skriva om dig? För att jag kommer spendera en halv evighet på att väga ord. För att för mycket sanning kan bli fel, och för att för lite sanning kan bli fel. Och jag vill inte ha fel. Jag klarar inte av mer fel.
Orden är borta. Dina vackra ord är borta.
Åh, jag vill bara ösa ur mig hela världen. Spotta ut alla glasskärvor och sågspån och stenflisor. Bli av med allt som fyller mig. Jag är så trött på att prata, men jag behöver någon. Anna frågade mig flera gånger om jag verkligen hade någon att prata med, då, när hon ringde för att höra hur det var, och jag svarade att jag hade det. Men har jag det? Jag pratar inte med någon. Inte på riktigt. För ni förstår inte, och jag orkar inte förklara en gång till. Jag har förklarat så många gånger nu. Den enda som överhuvudtaget skulle kunna förstå, har knappt sagt ett ord till mig på en månad. Jag saknar henne.
Och jag vet inte varför allt plötsligt blev hopplöst igen, det var så bra alldeles nyss. Det har varit en så jävla bra dag. Jag klarade en hel skoldag, jag mådde bra, skrattade nästan konstant. Spelade spel, pusslade iq-kuber och posade med en ballong. Jag bar till och med bord, kan ni förstå det? För ett par dagar sedan kunde jag knappt gå.
Men nu, nu kvittar det hur bra allt var för bara några timmar sedan. Och jag vet inte vad jag ska skriva, jag vill bara få ur mig allt, utan censueringar. Jag är trött på att censurera. Men jag tål inte sanningen; vad den nu är. Varför är det så svårt med sanningar?
Att jag sitter med tårar längs kinderna nu kan bero på att energin tog slut så fort jag kom hem
eller att jag fått besked om att jag kanske har ett farligt lågt TSH-värde (handlar om sköldkörteln), vad det nu innebär
eller att menshormonerna spökar trots att den nog uteblir pga stress den här månaden
eller att jag sov oroligt och alldeles för kort i natt
eller att det är för mycket spänning i luften
jag klarar inte av mer spänning, jag har varit för hårt spänd i drygt ett halvår.
sju månader
hur fan ska jag ta mig upp ur det här?
Och även fast jag inte riktigt tål spänningen, behöver jag den. För du får mig att må bra. Att tänka på något annat, att tänka på någon annan. Jag behöver det. Du kom i precis rätt tid. Och du kom i precis fel tid. Jag vet inte vilket som väger tyngst.
Allt handlar om att väga nu. Allt ska vägas. Beslut och drömmar och kraft och vilja. Rätt och fel. Viktigt och oviktigt. Tänk vad lätt det varit om det bara handlat om kroppsfixering. Tänk vad lätt ni hade klarat er ur dilemmat med att vara en god vän men ändå inte riktigt orka bry sig då - allt som hade behövts för att lätta era samveten hade varit ett par snälla ord. "Du är fin som du är" eller "Människa, är du galen? Du är ju helt perfekt!" Det hade varit så otroligt enkelt.
Men jag har aldrig varit enkel, har jag det? Är någon det?
Att de fina orden om mig var borta rev sönder den lilla försvarsmur jag precis börjat stapla upp. Jag behövde dem, precis som jag är rädd att jag behöver dig. Eller åtminstone någon. Nu ser jag att de är där igen, att det nog bara var internet som spelade mig ett litet spratt. Du kanske inte alls hade ångrat eller ändrat dig. Det kanske bara uppstod ett tekniskt fel någonstans på vägen. Så här står jag här nu, smått skamsen, med tegelstenar huller om buller runt mina fötter. Jag rasade, igen. Jag gör inget annat nuförtiden.
En kram hade suttit fint.
(härligt att jag gav er en enkel väg ut ännu en gång va?)