visornas andan -

det kommer aldrig att bli som förut; om det är positivt eller inte återstår att se

främlingar i bästa vänner
utifrån kommer omständigheterna och äter upp oss
vi:et försvinner så långsamt att vi knappt märker det
och vi väntar alltid den där extra dagen,
på återkopplingen
på att ödet åter ska spinna samman våra trådar.
vi väntar på den där dagen
tills det inte längre finns någon gemensam nämnare
tills det inte finns något gemensamt,
alls
och vi är så upptagna i vår väntan
att vi inte märker hur
bästa vänner,
blir främlingar

2009-11-30 @ 17:06:12 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

tjugosjätte november

torsdag morgon:

vinden letar sig in mellan vagnarna och får tåget att tjuta

det skär i mitt huvud, sömntunga ögonlock vill helst lägga ner helt och hållet

kent sjunger om att sömnen kommer som en vän,

ironiskt

snart är det prov och urladdning

jag kommer vara darrig innan och skakig efter

men svimma kommer jag inte göra, för jag svimmar inte

jag bara står och balanserar precis på gränsen

som om det vore någon jävla tävling

torsdag eftermiddag:

tjugoåtta minuter till provet och jag är nästan lika panikslagen

och bortom all kontroll, som jag var den femtonde maj.

pickande hjärta och darrande skal

hysteriska ohejdbara tankegångar

redovisning, min tur: hej jag skäms över vad jag "presterat"

det snurrar i min skalle

bara låt mig domna bort

låt mig svimma;

tjugoen minuter kvar

torsdag kväll:

svimmade aldrig, visste bara inte var jag skulle bli av

eller hur jag skulle lyckas återfå fokus. pressade kroppen för att lyckas gå ner till andra våningen

långsamt

springpojkarna där inne jobbade på högvarv, men lyckades inte hämta någon information:

provet gick åt skogen. det var viktigt och jag var ett stort jäkla fiasko.

så darrig efteråt

så skakig

så borta.

svälj och förträng; nu ska vi skällas ut och efter det är det dags för filmkväll

torsdag natt:

tvingade undan allt bräckligt

skrattade, skrattade, skrattade

mcnuggets och tilltagande regn

Rent och Mamma Mia,

helt underbart.

2009-11-30 @ 00:34:23 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

vad du väljer att se, i det jag väljer att berätta

översta våningen på ett oändligt höghus
vinden busar i vårt hår och vi snurrar under regnbågsfärgade paraplyn
ditt pappersflygplan har seglat iväg mot fjärran varma länder,
men våra leenden värmer allting som är nära
luften fylls utav lyckofjärilar

små vattendroppar studsar taktfast upp och ner på våra regnbågar
tillsammans med stövlarnas klafsande mot taket bildar de en fullkomligt makalös orkester
och vi sjunger med för allt vad vi är värda
(tills jag upptäcker mina falska toner, och inser att jag endast uppfunnit den här världen
för att ni ska tro att saker och ting är som de borde
men det enda som existerar i båda versionerna,
är regnet.)

2009-11-29 @ 02:08:08 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

till dig som förut stod nära

var inte

var inte rädd

vi kommer alltid vara en del

även om vi just nu,

tappat bort varandra

jag vet ingenting om dig

du vet ingenting om mig

vi bara andas samtidigt

under samma, himmel

stillastående mirakel

2009-11-29 @ 00:35:21 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

tidspuls, tidsimpuls

så är vi där igen

varningslampan har blinkat färdigt och batterireserven är slut

är arg

skriv inga jävla hjärtan.

så slutkörd, att

...

ovanstående text sparades som utkast den sjunde november.

och nu ställer jag mig frågan, om man kan acceptera nederlaget på ett sådant vis

att man inte ens bryr sig om att försöka ta sig upp igen?

jag är inte arg längre

och jag söker inte tröst längre

jag vill inte ha någon hjälp längre

– för jag bryr mig inte,

längre.

2009-11-26 @ 01:10:54 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

låt oss svälja sanningen, vem bryr sig egentligen?

pekar på de nyanser ni vill se

för det är bara dem ni vill se.

2009-11-23 @ 21:29:45 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

23 November

Sara: Vet du vad A sa innan?

Anna: Nej?

Sara: Att jag är som en syster för honom... :)

Anna: Som han vill se naken? D:

2009-11-23 @ 12:24:58 Permalink Ett ögonblick från igår Kommentarer (0) Trackbacks ()

mönsterbrytning

möblerar om

vet inte var jag har någonting,

men just nu känns det inte så tokigt

det känns faktiskt,

ganska bra

2009-11-22 @ 23:16:21 Permalink Bild Kommentarer (0) Trackbacks ()

dissonans

skuggor i ögonen
en förnekan.
ett avvisande

signalsubstans
tog tåget i fel riktning
knäckebrödssmulor längs ryggraden
obehag
personifierat

tagit upp plats
byggt bo
trängt ut

ni vet det där fina som gör att asfalten glittrar, att snön känns varm och att regnet
glider nerför fönsterrutan som en lugnande omtanke
det där som lägger en arm runt midjan och trär en guldkant över varje horisont,
jag saknar det.
jag saknar det.

2009-11-22 @ 01:28:29 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

dimslöja

2009-11-22 @ 01:28:02 Permalink Bild Kommentarer (5) Trackbacks ()

(femton sekunder av allt)

hjärnspöken

skakar lite

imorgon genombrott

eller sammanbrott

2009-11-17 @ 23:18:23 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

nonsens

Idag var jag så otrött när jag kom hem att jag stack ut och sprang drygt tre kilometer i mörkret. Det resulterade i ett antal snedsteg och ett rejält plask i en vattenpöl. Sjukt värt.

2009-11-17 @ 22:58:53 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag vill skriva. Men det verkar inte längre bo några historier inom mig; jag har tappat min fantasi.

förjävligt.

2009-11-16 @ 23:18:10 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

vardagligt

I lördags dundrade jag på. Vaknade halv tolv och mådde piss, men lyckades trots det vinna ett par omgångar suduko, städa rummet, skriva en låt (eller sätta ackord till en redan existerande text i alla fall) och spendera fem timmar tillsammans med matteboken. Världens flyt hade jag, allting bara fungerade.

Söndagen var ägnad åt släktkalas, och det flöt väl inte på lika bra... Jag hade sådan huvudvärk att jag fick smita undan ett par gånger och försöka tänka bort den: sedan tillbaka till allt socker och på med leendet. När folket åkt hem var jag så låg att ... jag inte ens kommer på en värdig liknelse. Hur som helst hade vi lite familytalk och det var bra. Fast alla är blinda igen. Fortfarande borde jag nog säga. Fortfarande.

På onsdag har vi ett jättestort idrottsprov som jag satsar på IG i, dessutom ska vi presentera en dikttolkning jag befriats från. Det känns så himla knäppt att inte göra saker... Men det är bra antar jag. Snart tar den perioden dock slut.. Inte lika bra. På torsdag skulle jag förresten skickas till kurator, vi får väl se hur det blir med den saken, jag tror nämligen att Anna glömt bort det, och jag tänker inte påminna henne.

2009-11-16 @ 23:17:03 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

deep within the corners of my mind

smälter till lindrande jazztoner

huvudvärken har förflyttat sig igen, den sitter varken i käke, öron eller näsa just idag

istället gömmer den sig bakom ögongloberna

men det är oväsentligt

för just nu smälter jag

guldklump i bröstet

smälter

vet inte varför jag lyssnar på jazz,

det har nog aldrig riktigt hänt förut

men idag är det av någon anledning det ultimata

värmer

och, smälter

det känns bra.

jag smälter, stillsamt och okontrollerat

jag smälter och byggs ihop, läker kanske

jag smälter och är en vandrande motsägelse

sitter faktiskt

sover snart

varm

2009-11-16 @ 15:19:48 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

sa hon som gömde sig i sovrummet under sitt eget födelsedagsfirande

sex månader sedan idag. ett. halvt. år.
rehabiliterad? ... jomenvisägerså

2009-11-15 @ 23:45:08 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

skuggvarelser

svarta godnattsagor till ett barn som inte kan sova
vem håller handen när timmen är sen?

alla ögon har slocknat.

2009-11-14 @ 02:41:32 Permalink Bild Kommentarer (1) Trackbacks ()

förfall

tänkte skriva om de fina sakerna, för tre jävligt fina veckor har trots allt passerat
men det känns ganska oväsentligt nu, för i måndags och tisdags grät jag maraton
och nu, är jag i ett ingentingstadie.
det är dock ganska bra, för då är huvudvärken och alla dess sysslingar och pysslingar nåtsånär hanterbara
– men så fort det blir minsta känsloöversvämmning krampar käken och jag vet allvarligt talat inte hur jag ska stå ut en enda sekund till utan att bokstavligt talat falla sönder
kvittar vilken känsla som fyller mig; glädje, ilska, stress, besvikelse – kontentan är alltid densamma:
går i bitar

2009-11-14 @ 02:31:06 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

explosions in the sky

the only moment we were alone

2009-11-09 @ 21:59:45 Permalink Bild Kommentarer (1) Trackbacks ()

.

har börjat ljuga igen.

för inte fan är det bra,

inte någonstans.

lämnar resten osagt

2009-11-09 @ 21:43:33 Permalink Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

kraftlöshet

21.39

omkullsprungen

ska nog krypa ner i sängen

det hade varit fint,

att få drömma lite

2009-11-07 @ 21:42:39 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

.

ganska bräcklig

2009-11-05 @ 22:32:39 Permalink Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

lyster

i natten,

då glöden kommer inifrån

2009-11-02 @ 22:41:32 Permalink Bild Kommentarer (0) Trackbacks ()

happy fucking birthday

malätna tankar

idag ser jag bara hålen

det hänger ballonger i vardagsrummet

rester från ett barnkalas

jag var rädd att det där med att föra ihop vänner från olika håll skulle visa sig vara en dum idé

men det var nog inte så farligt..

skulle kanske till och med våga mig på att säga, att det var ganska lyckat?

kanske

natalie åkte igår

jag saknar henne redan.

mer och mer tycker jag om att befinna mig någonstans borta,

har alltid funnit frid i lugnet och tystnaden, men nu

nu vill jag ha saker som konstant bryter mönstret

så att det aldrig mer återupprepas

så att det aldrig mer återskapas

(om jag vilar blicken en sekund för länge på samma ställe ser jag hur det växer i ofantligt snabb takt, snart kommer flodvågen, och då finns ingen återvändo)

bäst att inte tänka alls

eller planera framåt

eller försöka ta tag i saker

bäst att inte

alls

13.01

hon lagar mat åt oss

det känns som en ursäkt

försökte avgifta kroppen på spikmattan förut idag

jag var villig att höja den till skyarna i början av sommaren, men nu har den, liksom allt annat

förlorat sin kraft

skillnaden är knappt märkbar

spänningarna sitter kvar

man tror att man är på god väg

att man plötsligt lärt sig kontrollera hjärnspökena och kan hantera saker och ting

så inser man att också kramen var ett krav.

family values
vi borde ta tag i det och prata ut,
men det var visst bra saker på tv.

och det är visst bara jag som på allvar tar stryk av det här

spenderade halva dagen på allvarsamma ord och hysterisk gråt

resterande tid på att försöka få ordning på mina nerver igen,

det är ju trots allt min födelsedag.

2009-11-01 @ 02:05:18 Permalink Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()