höstserenad
sista dagen i september
väcktes av att den slagits in i en frusen hinna
för att världen är vacker.
stelt och obekvämt,
men framförallt
kallt
kallt
om hösten stod och tvekade förut har den definitivt bestämt sig nu, och inte bara knackat på
utan dessutom trängt sig in genom dörren och tagit hela huset i besittning
utan dessutom trängt sig in genom dörren och tagit hela huset i besittning
träden är gula och luften smakar fukt
vi gömmer oss bakom lager på lager
och röda nästippar
jag myser
jag läser bob hansson och förundras över vardagligheter
tar emot virtuella kyssar och studerar matte i trötthetsrus
jag har en dröm
och löven faller och lägger sig som ett täcke på marken
viskar sov gott och nynnar sedan den vackraste vaggvisa
Draft: Sept. 27, 2009
trampa på dig
stjärnglittret i asfalten
bortsuddat av en grå himmel
det som inte syns lägger du inte märke till
och så länge det du trampar på inte skriker, lyfter du inte din fot
jag skulle kunna måla fram tusen metaforer
tusen omskrivningar och tusen liknelser
men du skulle aldrig tränga förbi orden
aldrig förstå innehållet bakom
Så jag slutar här.
bortsuddat av en grå himmel
det som inte syns lägger du inte märke till
och så länge det du trampar på inte skriker, lyfter du inte din fot
jag skulle kunna måla fram tusen metaforer
tusen omskrivningar och tusen liknelser
men du skulle aldrig tränga förbi orden
aldrig förstå innehållet bakom
Så jag slutar här.
nio brott
Ett ord du aldrig lade på din tunga kunde ha hindrat världen från att rämna
Två ögon du bara flyktigt mötte, sökte den där förklaringen du aldrig gav
Tre nätters värme och det vackraste som fanns
Fyra personligheter i ständig maktkamp. Våra favoriter förlorade visst tillslut
Fem dagar av ingenting
Sex dagar av ingenting
Sju sönderhackade hjärtslag, ett avståndstagande i varje minut
Åtta timmars orolig sömn
Nio dagar, och förfallet var ett faktum.
Nio dagar, och förfallet var ett faktum.
Åtta timmars orolig sömn
Sju sönderhackade hjärtslag, ett avståndstagande i varje minut
Sex dagar av ingenting
Fem dagar av ingenting
Fyra personligheter i ständig maktkamp. Våra favoriter förlorade visst tillslut
Tre nätters värme och det vackraste som fanns
Två ögon du bara flyktigt mötte, sökte den där förklaringen du aldrig gav
Ett ord du aldrig lade på din tunga kunde ha hindrat världen
från att rämna
från att rämna
för att även genom den jävligaste huvudvärk kan världen vara himla fint ställe ibland
Idag har jag bjudit främlingar på kakor.
Odjupsinnighet
Läste precis en filosofisk bok som skulle "turn my world inside out" - och vad gör jag sedan? Sätter mig vid dumburken. Hur paradoxt är inte det?
Fast min värld vändes aldrig ut och in. Lite mer medveten blev jag kanske. Lite mer medveten om mitt medvetande. Och hur allt jag är ryms i mitt medvetande. Fast upplyst blev jag inte, inte heller mer klarsynt. Definitivt inte vänd ut och in.
Jag ville vändas ut och in. Jag var helt på att uppnå ett högre stadium av varande genom att läsa en bok. Helt på. Och därför blev jag väl lite besviken över att jag aldrig riktigt trillade av stolen när jag försökte ta in hans meningar och filosofier. Ett nytt, livsomvälvande tankesätt hade varit otroligt välkommet.
(Min spontana reaktion på min egen tankegång är att jag är ganska dum. Precis som alla andra. Vi vill ha förändringen serverad på ett silverfat, vi vill läsa några meningar och bli upplysta. Upphöjda, uppfyllda. Förverkligade. Vi vill bli förverkligade genom en bok och sedan springa runt och vara lyckliga och djupa och kloka resten i av våra liv. Vi är faktiskt ganska dumma.)
Nu har jag helt tappat tråden. Jag glömde vad jag tänkte säga. Och jag är helt galet trött, så jag tror att jag går och lägger mig istället för att försöka komma på det igen. Godnatt.
Antihjälten
när allt flöt upp till ytan
när historierna om dig och oss verifierades
och du vet, blev sanna på riktigt
då när etiketterna offer och gärningsmän delades ut:
– jag blev hjälte
jag som alltid stod bredvid och skrapade tårna i gruset när de gjorde dig illa,
jag stämplades som hjälte
mamma blev så stolt, gick runt och berättade för alla att
”Min son, min Johannes han gör minsann inte sånt där. Han har ett rent och fint hjärta han.”
jag var visst aldrig involverad
inte om man litar på återgivelserna
jag stod ju bara bredvid
och för det mesta stod jag ju bara där bredvid, rådvill
ett par gånger då du gled bort genom dimmorna fångade jag din slappa kropp, hindrade det värsta fallet
men lämnade sedan platsen för att låta de andra göra vad de planerat att göra
– jag lyckades aldrig supa bort mitt samvete.
ja för det mesta stod jag bara bredvid, och trots att avsmaken fick hela min kropp att skaka
kunde jag inte titta bort då deras hungriga blickar åt dig levande
motvilligt stod jag och betraktade hur krävande händer och tjocka tungor försvann i ett virrvarr av hår och nerspydda kläder
Sedan.
Det slutgiltiga. Oförsvarliga.
ändå försvarade och försvarades vi.
som om en rättegång skulle ställa något till rätta
skrattretande
det fanns inga ord att säga
den yttersta gränsen till det oförlåtliga var passerad, den där sista droppen i bägaren rann över och dränkte världen i en skoningslös tsunami
vi burades in i sanningen
det var inte jag som penetrerade, jag stod bara bredvid
det var inte jag som penetrerade
– men jag hörde skriken
jag såg hur du slogs för ditt liv, för den sista lilla värdighet som fanns kvar
– jag såg hur glittret i dina ögon bleknade och slutligen dog ut.
jag var där, precis intill
(hur har ni mage att kalla mig för hjälte?)
det var inte jag som penetrerade
det var inte jag som trängde igenom din själ eller njöt av de hjärtskärande skriken
det var inte jag som penetrerade
jag rörde inte ens
men jag var där,
– jag lät det ske.
.
Ignorera och bagatellisera, det är så jag tänker reagera den här gången. För jag orkar inte med några fler frågor. Inte en enda till.
Och förresten tänker jag inte ta igen de dagens utmaningar jag missat, jag har så jäkla mycket annat att göra ändå. Engelska och matte till exempel.
om att ... heta Anna
Igår var det fyra månader sedan. Igår ville jag berätta att saker och ting rullar på. Fridfullt. Dagarna flyter iväg, men det känns inte alltför segt att komma hem halv sju, jag har nog redan vant mig vid att inte ha någon fritid. Faktum är att det inte känns som att jag inte har någon fritid, för dörrarna står öppna, jag kan göra vad jag vill.
Jag var ute och sprang igår, för fjärde gången på en vecka. Det kändes lite som att jag försökte lura mig själv, jag vet inte riktigt från vad, men mest kändes det bra. Överhuvudtaget kändes det mesta bra. Igår var det enda jag egentligen oroade mig lite för, hur jag dag för dag får allt svårare att koncentrera mig. Och hur precis allt känns oviktigt. Ja, och att det där argumentet om att ha så mycket kul som möjligt inte riktigt håller. Och att jag inte alls har tagit avstånd från det där jag lovade mig själv att ta avstånd ifrån och att jag fortsätter att prioritera andra före mig. Och att jag ska trilla dit igen, såklart. För det gör jag nog snart, tänkte jag.
Idag, idag vill jag nog egentligen inte berätta något. Jag bara spricker lite i sömmarna.
esoteri
Jag väntar
Jag väntar,
för jag är en sådan som lämnas att vänta
inte riktigt tillräckligt viktig för att bli väntad på
inte tillräckligt oväsentlig för att helt glömmas bort
och så länge ni minns mig väntar jag
jag väntar
tills jag försvinner
för jag är en sådan som lämnas att vänta
inte riktigt tillräckligt viktig för att bli väntad på
inte tillräckligt oväsentlig för att helt glömmas bort
och så länge ni minns mig väntar jag
jag väntar
tills jag försvinner
.
Jag var sprudlande glad. Du ödelade det med två ord.
Tack.
globar och kartor
snurrar snurrar snurrar mig fri
inga irrvägar ska få lura mig mer
jag ska följa min egen
irrväg
för vad är det för fel på det krokiga?
man borde uppskatta omväxlingen
istället för att drivas av det förutbestämda
raka streck och räta linjer
– vem vill ha ett kantigt liv?
snurrar snurrar snurrar mig fri
ingen ska få lura mig mer
snurrar snurrar snurrar mig fri
ingen ska få lura mig mer
höger vänster framåt hopp
motgång framgång bakslag och tillbaks vid start
men även då jag begär reträtt
bär vägen mig framåt
jag snurrar snurrar snurrar mig fram
– en cirkel har ingen ände.
raka streck och räta linjer
– vem vill ha ett kantigt liv?
snurrar snurrar snurrar mig fri
ingen ska få lura mig mer
snurrar snurrar snurrar mig fri
ingen ska få lura mig mer
höger vänster framåt hopp
motgång framgång bakslag och tillbaks vid start
men även då jag begär reträtt
bär vägen mig framåt
jag snurrar snurrar snurrar mig fram
– en cirkel har ingen ände.
"A sense of timing is the mark of genius"
titelcitatet är hämtat från ett av konstverken på Wanås.
Idag spenderades tillsammans med Elin, Louise, lite konst, köttbullsmackor och en hel del sol. Otroligt lyckat.
Idag spenderades tillsammans med Elin, Louise, lite konst, köttbullsmackor och en hel del sol. Otroligt lyckat.
detta ruinerade pussel
med sax och vassa tänder formade jag om bitarna så att de skulle passa där jag ville ha dem
med lim och tejp och en hel massa envishet svetsade jag samman dem, tillverkade en ny enhet.
fast sedan tog vinden den
himlen öppnade sig, och regnvattnet luckrade upp allt jag så omsorgsfullt plåstrat ihop, bröt sönder
återvändsgränd.
(kom aldrig tillbaks)
med lim och tejp och en hel massa envishet svetsade jag samman dem, tillverkade en ny enhet.
fast sedan tog vinden den
himlen öppnade sig, och regnvattnet luckrade upp allt jag så omsorgsfullt plåstrat ihop, bröt sönder
återvändsgränd.
(kom aldrig tillbaks)
.
jag flyter
jag släpper försiktigt taget
och jag flyter.
i alla fall en liten stund
och den må vara kort,
men jag flyter.
jag släpper försiktigt taget
och jag flyter.
i alla fall en liten stund
och den må vara kort,
men jag flyter.
kom igen (du har anlänt)
på med stimorolleendet
motorerna har stannat, vinden har slutat cirkulera
du har nått destinationen, du har kommit fram
– kom inte här och påstå att du inte riktigt landat! du har haft all tid i världen.
nej fram med stimorolleendet
alla väntar
– sitt inte där och klaga på turbulensen
lite spänning förgyller det vardagliga, inte sant?
lite motstånd behövs minsann för att man ska känna att man lever
och leva vill man, inte sant?
du är lite trött på det? jaja, jag förstår
men på med stimorolleendet nu
fram med glittret i ögonen
och gör för helvete något åt din hållning
din resa är över nu, du är framme.
för fan; stig ur, kliv ut, gå av
alla väntar
du är framme
på med stimoroleendet.
– alla väntar
i sömngångarens nonsensland
evighetsrepriser, ständigt på väg ingenstans
tick-tock-tick-tock
om tolv minuter är det imorgon.
det är så jävla dumt det där, att när saker börjar skita sig lyckas man inte ens förmå sig att lägga sig i tid
trots att det om något faktiskt skulle kunna förbättra en hel del.
fast å andra sidan, när allt börjar skita sig känner man ju sig jävligt dum också
- varför förändra ett vinnande koncept?
åtta av nio
så kom sanningsdagen,
rösterna skulle räknas
en skulle pekas ut, petas bort
en efter en flög mungiporna upp i belåtna leenden
åtta av nio
herr måne
herr måne kastar sitt bleka sken över era kroppar
kaskadkräks på er bräcklighet.
den trycksvärta ni gräver ner er i, för att kunna måla också drömmarna svarta
är inget annat än en illusion
allt är svart och vitt, avsaknaden och fullkomligheten
tro inget annat.
men ni kan aldrig måla det fullkomliga svart, för i fullkomligheten finns ingen saknad
det finns inget er svärta kan tillföra
endast i avsaknaden går det att hälla en skvätt färg, endast avsaknaden är något som går att förändra
denna ständigt skälvande, ständigt pulserande frånvaro
endast i den går det att placera något närvarande
i varandet finns det fullkomliga
fullkomligheten finns i det som är
herr måne belyser er
ni som, om än motvilligt, är
(ni jobbar inte för långsamt, ni gör bara ert jobb baklänges
varför försöka sudda ut ljusfåglarna? varför inte låta dem smälta på huden?
rummet som är kolsvart idag kommer att slås vidöppet imorgon
och trots era stängda ögonlock och skylande händer
genomborras ni av ljusflödet
bländas.)
så länge vi båda minns
förändras ingenting
stjärnstoft
Det här, är simply amazing.
Tänk att det finns så fina och kreativa människor där ute i världen
man blir alldeles glad i hjärtat.
tvivel
tuggar på läppen
för det vi jag var så säker på suddades ut av en vindpust.
vrider mig runt bland svettiga lakan
hårt hopknipna ögonlock
det kanske var lite för bra ett tag
eller så hann det aldrig bli tillräckligt bra
eller så var det någon jävel som petade in en liten kil av det där som inte borde få finnas
tvivel
vad var det vi egentligen sa? vad var det som hände?
vem var det som lekte tafatt med sanningen?
hittades den någonsin?
tuggar på läppen
försöker svälja allt det där, vi nästan hade
skölja bort det
glömma
det kanske var lite för bra ett tag
det kanske var lite för bra för att vara sant
det kanske aldrig riktigt
var menat att liknas vid en sanning
för det vi jag var så säker på suddades ut av en vindpust.
vrider mig runt bland svettiga lakan
hårt hopknipna ögonlock
det kanske var lite för bra ett tag
eller så hann det aldrig bli tillräckligt bra
eller så var det någon jävel som petade in en liten kil av det där som inte borde få finnas
tvivel
vad var det vi egentligen sa? vad var det som hände?
vem var det som lekte tafatt med sanningen?
hittades den någonsin?
tuggar på läppen
försöker svälja allt det där, vi nästan hade
skölja bort det
glömma
det kanske var lite för bra ett tag
det kanske var lite för bra för att vara sant
det kanske aldrig riktigt
var menat att liknas vid en sanning
Round two
Vi gör det igen, den här gången som en nedräkning till den nionde oktober, då vi ska bege oss till den stora staden Hässleholm för att titta på Emil Jensens spokenword-show i kulturhuset. Precis som förra gången består det hela av tre ingredienser; en Elin, en Anna och en titel. Dagens utmaning, here we come again.
vi som aldrig sa hora
det finns de som står bredvid och tittar på
de som vågar öppna munnen först när ögonblicket passerat
när dramatiken vandrat iväg
och allt är left-overs från igår
det finns såna där sorgliga jävlar som alla glömmer bort
trots att de står där, alldeles precis intill
de har så mycket att säga, men orden lyckas inte tränga igenom genomskinligheten
de förblir osagda
speciellt de viktiga, de yttras aldrig
(men stopp! sluta för fan!)
att komma i kontakt med verkligheten, att interagera
det är den högsta önskan
att tränga igenom skiktet av osanna ord och oärliga baktankar
det är den högsta önskan
att nå fram, att beröra, att bli berörd
det är den högsta önskan
och den mest orealistiska. bittra sanning.
de som är som jag, jag som är som de
vi som vill sträcka ut våra händer för att hjälpa över avgrunden,
men aldrig ens lyckas lyfta armarna
vi kan aldrig nå fram
vi som aldrig sa hora,
vi som aldrig lät våra fingrar smutsa ner era kroppar då ni vinglat sönder och förlorat medvetandet
vi som trots det satt kvar när ni vaknade upp
vi som höll undan ert hår när ni spydde och torkade varenda tår som föll
vi är också de som förblir bortglömda
små parenteser i tillvaron
(vi som aldrig skrek när vi hade chansen
det är vi som skäms.)
nattliga äventyr
Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är som gör den så bra, min skola. På vad det är som skiljer den mot de flesta andra.. Men jag tror det har med närheten att göra; att begreppen lärare och elev inte riktigt finns, vi är bara människor. Att vi satt på Annas lilla kontor och snackade en halv natt tillsammans med henne och Emma säger en hel del, och att Sara vågade berätta om en väldigt pinsam dröm bekräftar sanningen i påståendet. Vi är jämlikar, olika åldrar, olika individer, men jämlikar. Jag är så glad över det. Jag är stolt över det. Jag är faktiskt stolt över det.
Speltvåorna hade arrangerat ett lan i helgen. Vi var där, självklart var vi där. Och jag sprang runt som någon jäkla duracellkanin hela natten. Inte lanade jag, inte spelade jag singstar eller något annat konsolspel, och inte tittade jag på film - men gud vad kul jag hade. Jag vet faktiskt inte var all tid tog vägen. Plötsligt var klockan fyra, och folket somnade sött lite här och var. Själv var jag fortfarande alldeles för hypad för att ens vilja tänka på sömn, så det gjorde jag inte. Lite över fem väckte jag Sara, och kontrollerade att Emma var vaken. Det var hon, sömndrucken, men vaken. Vi begav oss ner till fotostudion och lastade bilen full med loppisprylar för att sedan åka ner till esplanaden och försöka sälja skiten. Det var kallt och med tom mage och en kropp som börjat skrika efter sömn var det inte alls särskilt trevligt, men allt eftersom det ljusnade blev det bättre. Och lite grann sålde vi faktiskt.
Någon gång vid halv nio kom Peder för att byta av oss och jag och Sara spatserade bort till Konsum för att hitta något att fylla våra ekande tomma magar med. Efter att ha hittat det och ett par pantburkar som vi plockade upp på tillbakavägen började det ösregna, då gick humöret lite i botten sådär. Fast ungefär samtidigt gick blodsockret upp, så det jämnade ut sig.
Vi gav vädret lite tid att slå om, sedan gav vi det lite mer tid och till sist ringde vi Emma som snällt kom och hämtade oss och alla osålda prylar. Inklämda i hennes bil for vi tillbaks till skolan, och efter lite chillande där tog jag tåget hem. Klockan var då 11.42 och jag hade inte sovit en sekund på trettio timmar - behöver jag berätta att jag somnade på tåget, och att jag inte vaknade av alarmet förrän det hunnit stänga av sig själv? Väl hemma sov jag lite till, sedan tittade jag på en dålig film och sedan sov jag djupt och lugnt hela natten.
Lätt bakfull (vi snackar nykter bakfylla här, precis som vanligt) vaknade jag av att pappa sågade till hallgolvet med tjutsågen klockan halv tio, och efter lite velande steg jag upp. Dagen flöt iväg och jag mår förvånansvärt bra. Jag är uppenbarligen mer tillbaks än jag trott. Det är fint.
Och helgen var fin, LBS är fint, allt är fint. Framförallt Sara är jävligt fin.
sammanfogade, isärplockade
runt omkring mig faller alla isär
människor jag bryr mig ohälsosamt mycket om berättar tveksamt om de bräckliga tankarna och de buckliga drömmarna
ger mig små fragment att försöka bygga en helhet av
och visst har jag kanske anat, men jag har inte förstått
hur snäv verkligheten är
hur hårt den har bundit fast oss
jag är lite rädd
för att vi inte kommer att kunna hjälpa varandra
eftersom vi alla är i så stort behov av hjälp
och har så svårt att se utanför oss själva
Skuggspel över bleka nyckelben
Varje förändring har sin uppsättning flaggspel. Regnbågens alla färger... Är du en av dem som vill sluta att leva? Också den förändring du inte valde ska slutligen sträcka in färg mellan dina bröstben. Och trots detta klingar orden. Att ljuset är mer än ett rykte. Att det är alltings början. Också smärtans.
- Bob Hansson
sommaren sjunger på sin sista vers, men jag har precis öppnat munnen
för jag vill inte ge mer utrymme åt alla dessa frusna ögonblick,
jag är redo för regnbågar och blinkande stjärnor.
.
meningslöst.
