Det har slagit rot så jävla djupt. Jag försöker och försöker, och låtsas att jag gör framsteg – men jag kan inte hantera det. Jag är inget mer än mina prestationskrav längre. Fel. Jag är inget mer än efterskalven av mina prestationskrav längre. Har ingen personlighet, ingen integritet, ingen vilja. Ingenting. Jag är bara en raserad fasad och ett stort vandrande misslyckande. Fan. Vad är mitt jävla problem? Hur svårt kan det vara att ta sig samman och sänka anspänningen?! Inte ens i sömnen slappnar jag av. Imorse vaknade jag med en så spänd mage att en kort men jävligt smärtsam krampattack hälsade på när jag skulle borsta tänderna. Då blev jag återigen lite rädd för mig själv, och vad jag gör mot min kropp utan att märka det.

Jag har svalt så många ångestattacker på senare tid. Sagt åt dem att visst, kom ni bara, och då har de glidit iväg. Men vad är egentligen bäst? En halvtimme-timme då du är så dränkt i svärta att du tror du ska dö eller en ständig pickande oro som aldrig lämnar kroppen? Jag hade nog helt ärligt valt ångesten. Låta den dundra på som ett åskväder och sedan lämna plats för lite frid. Att ständigt ha den som en påminnelse i en alldeles för spänd mage är inte att rekommendera. Att varje sekund känna den ligga och ruva i käken är inget att rekommendera. Inget som har med ångest är förresten något att rekommendera. Jag vet inte varför jag fastnade i det här.

nu är allting så suddigt av tårar att jag inte ser någonting.

Jag önskar att jag kunde prata med någon, men alla har så mycket problem själva att de inte orkar lyssna. Därför ger jag upp innan jag försökt. I Kina hände något så stort att det inte går att ta upp här, även fast jag blivit äckligt intim här på senare tid, och det resulterade i det hemskaste panikanfall jag någonsin haft. Jag hade nog behövt få minnet ur mig, och kanske låna en axel att gråta lite mot... men jag är väl ett hopplöst fall, så varför offra sig?

Varje dag som går skalas människor jag älskar bort från min närhet. Jag vet inte om det är för att de inte tål vad de ser eller för att de tror att faran är över, jag har faktiskt ingen aning om hur bra jag lyckas maskera mig. Men de försvinner. Och det kryper i mig för jag vet inte vad jag ska göra för att hålla kvar dem. Och det kryper i mig för att all uppdämd stress försöker hitta en väg ut. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Tittar på ett fult rödgråtet ansikte i spegeln och önskar att, jag inte var helt ensam i det här.

problem som ingen pratar om finns inte. och jag har aldrig varit pratsam, så jag antar att allt är precis som det ska.

för idag har jag spionerat på lamm

spelat kubb

ätit ballerinakex i gräset

och hela tiden strålade solen där ovanför

grillat korv har jag också gjort

så nu luktar jag rök, blandat med myggmedel och frisk vårluft,

det är fint

lukten av myggmedel är dock helt oförklarlig

jag har inte rört något myggmedel

en väldigt fin vän har jag.

hon gjorde min dag väldigt fin.

Sitter och gungar i fåtöljen med halvöppen mun och tom blick. Någon har nog drogat ner mig. Eller så var det de där schlagerchipsen som mixtrade med mitt huvud. Sjukt var det i alla fall att komma på sig själv att mekaniskt gunga stolen fram och tillbaka i takt med klockans tickande.

Glappet bara växer sig större. Jag försöker intala mig att jag inte skriver för att jag har fullt upp med att leva, men det är nog inte helt sant. Snarare är det nog så att jag har så mycket dåtid att bearbeta att jag inte riktigt hinner vara närvarande i nutid.

Det känns som att mitt liv glappar. Det jag inte skrivit ner kommer jag inte ihåg och därför finns det inte. Det har blivit lite av mitt senaste sätt att möta svårigheter på; att strunta i att reflektera över dem, inte skriva ner dem, och så småningom glömma bort dem. Men för att lära från sina misstag måste man komma ihåg dem, och kunna peka ut vad som gick snett. Det är nog därför allting glappar. Jag har ingen aning om vad som går snett och vad som står upprätt.

Eller så är det för att jag förändrats väldigt mycket under en förhållandevis kort period som jag inte riktigt hunnit med. Jag har blivit matad med nya intryck dagligen i närmre två månader, och aldrig riktigt haft en chans att smälta dem. Ena dagen var jag lärljunge, nästa var jag osäkerheten själv och dagen efter det var jag proffs. Varannan dag var jag oövervinnelig och varannan ett vrak. Så gick allting itu i ett land långt bort och vi blundade bort det mesta av kaoset. Tyckte att det var tillräckligt med alla bilar som bytte filer hejvilt och struntade i om de svängde åt motsatt håll av vad blinkersen sa.

Nej jag vet inte vad som händer. Jag vaknade superglad och efter att ha plumsat runt lite i simbassängen på idrotten var jag alldeles salig. Sedan höll jag ett kärlekstal till min klass och även om jag var nervös inför deras reaktioner kände jag mig väldigt säker på min sak. Fortfarande var jag sinnesjukt pepp. Hem hann jag också, en timme tidigare än beräknat. (Vilket dessvärre innebar att jag fick noll respons på talet) En timme senare for vi in till Sösdala för att titta på "Melodifestivalen" och där sa det kaboom och huvudvärken slog till med en väldig massa kraft. Den sitter kvar än.

Ett par bilder från första dagen i Kina. Väldiga röda märker jag nu, men det mesta i Kina var rött. Fast rött symboliserade för lycka, så det kanske inte är så konstigt.

vi lindar in det i sköra bomullsord så blir det vackert att läsa, eller så verkar det bara som en poetiskt mörker och det är ju alltid önskvärt.

          eller så struntar vi i det. det är inte lönt att försöka berätta, finns ändå inte en jävel som lyssnar eller vågar se.

det har varit en produktiv dag, ändå hann jag inte med en femtedel av vad jag hade behövt göra. varför bokar jag alltid upp mig och hoppas att jag ska klara av det ändå, när jag vet att jag inte kommer göra det? fucking jävla helvetes skit. jag pallar inte trycket. varför ska det inte gå att både ägna sig åt sina intressen, ha kul och klara av skolan och alla andra åtaganden? varför har jag "andra åtaganden" överhuvudtaget? för att de hänger ihop med intressena. som jag önskar att jag kunde ägna mig helhjärtat åt, men det finns ju inte på kartan. så jag gör så mycket jag kan, fast jag inte kan det. och hoppas att det ska gå att flyta någon gång, men det gör det ju inte.

det ironiska är att detta är dag ett av de sex hektiska veckorna innan siesta och usa. och sommarhajk och vandring och zenit. dag ett.

en kärleksförklaring har nog aldrig varit vackrare än såhär. jag minns. givetvis minns jag. stunden kommer nog alltid finnas kvar som en av de absolut vackraste i mitt liv.

Kina var sjukt spännande, och otroligt intensivt, men den historien berättar jag någon annan gång. För det är lite low battery-varning på mig idag. Lite low battery-varning överhuvudtaget. Tänkte berätta om vilken allmänt dålig dag det här varit, hur jag i princip blev avslängd från tåget, hur läxberget växte sig ganska jättehögt på ett par sekunder och att jag knappt fått i mig någon mat. Jag tänkte dessutom citera Sara och berätta att jag har sex veckor på mig att gå in i väggen. Men jag orkar inte, vill inte, gör inte. Jag har börjat tvivla på om jag verkligen är en skrivande människa. Har inte skrivit på en månad nu. I Kina där alla nya intryck myllrade runt mig och bara väntade på att få skrivas ner, där skrev jag inte ett enda ord. Jag vet inte varför. Jag levde genom linsen, smälte bort utan den. Low battery-varning igen.

Slog i landningsbanan till Kents toner om Sverige. Det var fantastiskt fint.

"Duka din veranda till fest

för en långväga gäst
i landet lagom är bäst.
Vi skålar för en midsommar till
färsk potatis och sill
som om tiden stått still

Välkommen, välkommen hit
vem du än är, var du än är"