hon löser suduko
jag skriver dikter om saker som bara finns i mitt huvud
likadana pennor har vi.
tänk att så små saker kan binda samman människor..
jag undrar vad hon gör när hon inte sitter på ett tåg och löser suduko. gråter hon? är hon lycklig?
har hon barn som väntar där hemma? eller har de redan hunnit flytta ut?
kanske är de ofödda, sedan länge förträngda önskningar
kanske fanns de aldrig ens i längtan

hon klev av tåget nu. jag fortsätter att tänka på henne, och känner mig lite dum.
tittar ner på min penna,
hennes suddigum var bortsuddat
mitt är nästan helt

nu satte sig en ny människa där hon satt. hans ben är så långa att han knappt får plats
från sin väska tar han upp ett inbundet block och en blyertspenna
jag undrar vad han skriver i det. vilken musik han gömmer i sina hörlurar
jag vill studera honom intensvit, men slår ner blicken
tittar åt andra håll
vill inte störa honom i hans skapande, inte tränga igenom hans tankar
framförallt inte råka möta hans blick under någon av de stunder då han tittar upp för att ta in sin omgivning.
fast det har jag redan gjort ett par gånger
och nu undrar jag,
om han inte också funderar
på vad den okända människan snett framför honom skriver

jag ville ge honom en förklaring på varför jag så intensivt betraktade hans rörelser
velade fram och tillbaka, bestämde mig sedan för att ge honom den här texten
renskrev ett par rader
och så stannade tåget i lund
jag klev av,
något besviken på mig själv.