det kryper i kroppen. igen. jag driver bort natten i hopp om att försöka bringa klarhet i situationen
så att jag vet vad jag ska svara nästa gång du frågar
hur det är
eller vad jag tänker på

jag tänker på dig.
på hur otroligt vacker du är och hur lycklig du gör mig bara genom att finnas nära
jag tänker på hur en vän uttryckligen sa att jag inte förtjänade det, och även om den inställningen verkar ha förändrats så återvänder orden varje gång du säger att jag är vacker
för jag förtjänar inte dig

varje uns självförtroende jag ägde bröts ner i usa. så kom jag hem till en människa som inte sysslat med något annat än nedbrytning sedan jag träffade henne sist, och otillräckligheten stod mig upp i halsen. började själv se monster i spegeln.
känna hur de krälade inuti.

jag tänker på hur äckligt instabil jag är som börjar gråta när du håller inne ett svar lite för länge
och jag gråter när jag tänker på hur mycket jag skadar dig, bara genom att vara bräcklig
jag kramar dig, hårt, och gråter ännu mer
för jag vet att orden jag tillslut pressade fram slog sönder något. de var ett fåfängt försök att fånga sanningen, att undvika falskspel
men när de smälte in i dig insåg jag att de totalt avsaknade sanningshalt
och skadan var redan skedd

jag tänker på vad jag sa till dig, jag tänker på hur du grät i mina armar
och hur jag grät för att du grät.

jag tänker på hur jag tvingade dig att trösta mig när jag var den som sårade
och avskyr mig själv för det. jag är van vid det omvända
och skäms för att jag själv är lika hemsk

förlåt.
älskade du,
förlåt.