---

har nu återställt alla kodmallar två gånger samt bytat till ett standardtema: och det ser fortfarande lika galet ut! :@

vill inte sova, lakanen luktar så fel. unket. insjunket. insjuknat. har legat där för många nätter i fosterställning och önskat att saker var mer hanterbara. har legat där för många nätter och känt avtrycket från en bortlyft arm. inbillat mig resterna av någon annans kroppsvärme. men det finns ingen annan. har aldrig gjort det.

att ryggtavlor kan bli så ensamma.

tappar fotfäste och förlorar mina ideal. är ändå inte tillräckligt modig för att svika dem helt, har man målat in sig i ett hörn så har man. bäst att stanna där.

vet inte vad jag ska göra av min mage. den är uppsvälld och inträngd och alldeles för spänd på samma gång. fruktansvärt obehagligt. fruktansvärt vardagligt. 

har tappat tidsuppfattningen. vet inte vilken dag det är eller vad jag gjort eller vad jag gör. och ordförrådet, det har helt tynat bort. skrev hjärnhinna förut, kom efter ett par minuter på att det heter hornhinna. men hela tiden var det näthinna jag syftade på. och biverkningar stavas inte med ä, fast det kommer jag inte ihåg förrän ordet redan är nedskrivet. inte heller att förvirrad endast innehåller ett r mellan ö och v.

det är som att det går ett virus i mitt språkcentrum. jag tycker inte om det.

hade nästan glömt att han befann sig i rummet, och så frågade hon honom hur det kändes.

att se hur han tittade bort, men rödkantade ögon. att höra hur hans röst knappt bar.. det var helt klart en av de jobbigare stunderna jag varit med om, och den kommer sitta fastetsad på min näthinna en lång tid framöver.

det var som att det plötsligt gick upp för mig, hur mycket det här även sliter på folket i min närhet. att de påverkas har jag varit medveten om, men att det faktiskt kan vara något som håller även dem vakna om nätterna har jag nog aldrig riktigt förstått. åh. det gör så ont att min ohälsa parasiterar deras välmående. ert välmående.

– Jurgen Wolff

har suttit och skrivit på än så länge hemligt material i en dryg timme nu. helt underbart att orden vill komma igen. kan ju berätta att jag blev ganska så rejält inspirerad av den här texten. just nu lyssnar jag på damien rice och sluter ögonen till melankolin. vaggar sakta, har harmoniska tårar i ögonvrån. det är faktiskt väldigt fint.

ett folkvimmel som surrar på ett språk jag inte förstår

          för jag vågar planera nu

jag ska fylla varenda dag

med ett leende på hjärtat

I tisdags var jag och Sophie fantastiskt pyssliga till Saras ära. Vi klippte och klistrade, nålade och sydde, mätte och målade – och för ovanlighetens skull flöt saker på utan några hemska misstag! När klockan slog halv två strök jag på det sista vliselinet på ögonmasken, och vi var färdiga! Då var vi lagom trötta på Hitta Nemo (som vi trots allt mer eller mindre tittat på tre gånger i rad) och ögonen gick minst sagt i kors. Men vi var glada ändå, för vår superhjältedräkt blev väldigt mycket bättre än vi (eller åtminstone jag) hade vågat hoppas! Och Saras reaktion när hon fick sin superhjälteoutfit som artonårspresent igår var helt ovärderlig!

Det finns få människor som påverkat mig så som hon har, ännu färre som ställt upp och alltid varit där på det viset som hon alltid är. Det finns helt enkelt väldigt få människor som ens är i närheten av att vara så bra som Sara Pehrson är. Idag är det hennes dag - idag fyller hon arton år - och jag önskar med hela mitt hjärta att hennes dag blir precis lika fantastisk som hon planerat.

Grattis lilla vackra människa! Jag älskar dig.
(och jag ser väldigt mycket fram emot ikväll, av flera anledningar, höhö)

Missade två möten idag. Har bara flutit runt, helt utan kontakt med verkligheten. Inte så värst bra, men det finns ingen anledning att haka upp sig på det. Det som ska läggas fokus på nu är nämligen inte viktigheter, utan det stundande lovet. Inte för att jag vet hur jag ska kunna bromsa den fart jag är uppe i nu: har under veckan sovit hemma två nätter, och fler blir det inte. Har varit konstant sysselsatt med roligheter och påhitt, och så kommer även återstående tid utnyttjas. Förra och förrförra veckan bjöd också på fullspäckat schema, inte pustade jag ut någonting under helgerna inte. Här är det fullt ös medvetslös. Just därför ska söndagens ankomst bli otroligt spännande. Jag fasar redan lite inför tanken.

tjuter som en barnrumpa. fan alltså.

det hade varit så otroligt mycket lättare att inte bry sig alls. då har man inget att förlora.

transatlanticism

har ett viktigt mejl att svara på och två uppsatser att skriva. inte så otroligt oöverkomligt egentligen, men jag lyckas inte göra någonting. och det är här man borde vända tankekedjan; men om jag koncentrerar mig pressar jag mig och det får jag ju inte göra. loose-loose situation så att säga. 

what's the point.

jag gråter. vet inte ens om orden är till mig: jag är ju så bra på att tolka in mig i sammanhang där jag inte alls hör hemma. men jag gråter. för fan vad avståndet har tagit tag i oss, eller mig. jag vet inte vem du är längre. – men du är fortfarande finast i världen. det är du alltid.

avvikande,

inte undvikande

men ögonen rinner. som om de försökte säga att jag borde vara ledsen, för saker är inte bra

          fast jag känner inte så värst mycket. är ganska avtrubbad. aldrig riktigt närvarande.

ur munnen kommer bara meningslösa ord. jag pratar om saker som varken intresserar mig eller andra. vet inte varför. det bara blir så. tänkte nog att det är bättre än att inte säga något alls, men jag undrar om det inte var väldigt fel tänkt.

i princip varje dag fram till och med den femte juli är uppbokad nu. jag vet inte riktigt hur det gick till. eller om jag kommer att klara av det. men det är väl kul med lite spänning i vardagen..

är hungrig. tycker att jag inte gör något annat än att äta och sova, ändå blir jag aldrig mätt. eller utsövd. konstig ekvation det där.

och idag var det förresten alla hjärtans dag. om någon lyckats undgå det.

Solen sken och jag åkte pulka idag. Det var jobbigt men fint. Igår tränade jag spinning, och jag klarade det; jag kunde till och med ta i. Fotointresset är tillbaka och det spritter av skrivkli i fingrarna fast jag inte har något att skriva om. Jag lyssnar alltmer på glad musik. Har många trevliga planer på gång, födelsedagspyssel, biobesök och kompismys till exempel. Jag ser horisonten igen, vågar planera, vågar blicka framåt.

Och det känns fantastiskt.

Fast runtomkring mig faller alla isär. Åh. Hur tar man hand om andra utan att drunkna själv?

mörkret är inte lika kompakt som förut, inte lika påträngande

men sen bryr jag mig inte om något längre. inte om något mer än en handfull vackra människor.

ganska avslagen. det bubblar liksom inte längre.

Är nyklippt och firade det med lite nya självporträtt. Hällde därför mjöl i håret och klädde mig vintervit: men antog en allt mer lila nyans för varje sekund ute i kylan. Och dessvärre blev alla bilder (trots bländare 22) brutalt oskarpa, men det är en annan historia.

(sorglig men fin låt.)

ord från en fin människa. (andra små fantastiska saker ni verkligen borde läsa skriver hon också, fast det hör egentligen inte hit.) vad jag ville säga är att hon har rätt. vart man än vänder sig kommer prestationsångesten och slukar en, så därför: kräv mig inte på lycka. jag är lyckligast utan den.

Såg att vårt arbete från temaveckan hamnat på youtube, och jag är minsann lite stolt över att vi lyckades skriva en låt och göra musikvideo till den på fyra dagar, så jag tycker att ni ska titta!

Kolla även in den här filmen, den är helt fantastisk!

Torsdag:

Jag hade suttit så länge och pusslat, närmre en och en halv timme faktiskt, och ändå glömde jag det. Att kolla riktningen på bussen. Därför befann jag mig inte på Sydsvenskan trots att klockan slog ankomsttid och jag hade rest mina tre timmar, jag hamnade på bussdepån i Bulltofta(?). Höll nästan på att bli inlåst i bussen till på köpet.
Blev lite smått panikslagen då jag insåg att det inte fanns någon busshållplats i närheten och att jag absolut inte hade någon aning om var jag var, men började efter par obegripliga vägbeskrivningar från busschauffören vandra i den riktning jag trodde att Sydsvenskan låg. Kort därefter stötte jag på en annan tjej, och tog tacksamt emot hennes avsevärt bättre anvisningar. Fast jag missuppfattade, och svängde inte av där jag skulle ha svängt av. Fortsatte bara att gå. Rakt fram. Och jag var alldeles för väl medveten om hur tiden tickade: jag som valt förbindelser som skulle vara framme en hel halvtimme i förväg, jag skulle nu bli sen. Kanske riktigt sen. Till ett studiebesök. Sedan vällde paniken upp på riktigt, jag hade ingen aning om var jag var, och började så smått inse att jag nog inte heller följt de instruktioner jag fått. Frågade en tredje människa om jag var på rätt väg, och tack och lov så var jag det. Så jag fortsatte att gå, men blev allt tröttare. Kroppen hade redan gjort vad den var kapabel till – fast tiden tickade så jag tvingade mig att gå så fort jag kunde. Det gick inte att ta hänsyn till att pulsen var löjligt hög eller att benen helst ville ge vika.

ögonblick.

önskar att jag hunnit byta till en bättre vinkel, och förflytta mig en aning åt höger, men bilen stängdes av och ljusspelet försvann. lite typiskt, för det var ganska vackert.

fin låt.

du gråter för minsta lilla, är det inte så?

världen är tung och allting är monotont och likadant

inte inspirerande, inte motiverande, inte engagerande

du är rädd för vad som händer, är det inte så?

alltid har du kunnat axla tunga laster

utföra enorma bedrifter och ge fantastiska resultat

du har alltid burit fanan högt

          och alltid har du varit ett stöd för den som behöver det

          alltid har du varit den vackraste vännen av dem alla

          fast nu vet du inte längre vad du ska säga eller göra, och det är hjärtslitande, är det inte så?

alltid har du varit den som haft energin då andra inte orkat, alltid har du varit den som alltid varit

och nu sviktar du

du är rädd för vad som händer, är det inte så?

jag ser mönstret gå igen

det avtecknas i varje utandning, i varje inhalation

men vi har inte tid att titta på andetag, för vi har inte tid att träffas

och du orkar inte riktigt bry dig längre, är det inte så?

för väggarna kryper närmre och sluter sig runt din kropp

du är rädd för att vara sårbar, rädd att inte möta kraven, att inte prestera

          och ändå vet du, att det är ju ingen som kräver att du ska prestera, det är ju ingen som egentligen kräver någonting alls av dig

trots det orkar du inte

och du är rädd, för du vet inte vad som händer,

är det inte så?

det är nog dumt att säga det, men jag är också rädd

för jag vet vart vägarna av orkeslöshet leder, jag vet precis vart de tar en

och jag ser hur de gripit tag i dig

jag vill så gärna hjälpa, men jag kan inte

jag har inte ännu återfunnit tillräckligt mycket styrka för att kunna sträcka ut hjälpande händer, och det är hjärtslitande

förlåt.

Det var ledarmöte, fotografering, fotografering och årsmöte. En lång vecka. Jag fungerade trots det ganska bra, och fredagen var fantastiskt fin med våfflor och låtintrotävling. Dagen innan var för att väga upp det ganska vidrig. När jag insåg att jag var tvungen att ta tag i planeringen om det skulle bli något av våra storslagna idéer, översköljdes jag av skakningsanfall. Fast jag lyckades tygla dem nåtsånär, tror inte någon hann märka något. Det löste sig i alla fall. Jag tog mig igenom det.

Och jag vet inte var jag är nu. Det är tisdag (onsdag faktiskt) och jag vet inte var jag är. Kan inte analysera fram någon fas eller komma på ett passande namn. Allt är bara konstigt.

– och hur avslappnande är det?

ibland blir jag bara så trött. att inte ens kunna kontrollera sin egen kropp..