Välkomnar alla att besöka utställningen jag och min fotoklass har nästa helg! Förutom väggar fyllda med fantastiska foton och möjlighet att fotograferas i studio, kommer vi bjuda er på en intressant föreläsning om fåglar och fågelfoto av Peder Winding! Be there!

Pengarna vi får in går oavkortat till fotoresan vi ska åka på i maj, och för den nyfikne kan jag berätta att den bär av till USA!

foto på Shelley taget av Daniel Kaplan

plansch gjord av Kasper Lewau

Förra helgen pysslade jag. Formade små figurer av lera, målade, fogade samman. Och än en gång kom jag på att oj, det här tycker jag ju är riktigt roligt. Det är sånt här som får mig att slappna av. Det är sånt här som får mig att må bra. – Och bra mådde jag. Hela veckan gick jag runt och klurade på mitt lilla projekt. Tonsatte texter, spelade in, klippte och klistrade. Jag ville nämligen skicka en liten överraskning på posten till en viss dam som skulle fylla arton år.

Det är inte helt ovanligt att jag får storslagna idéer, men oftast krockar de med min tillgång av tid. Den här gången gick det precis ihop. Precis ihop i positiva ordalag, för projektet upptog precis så mycket tid att jag inte hann tänka en massa dumma tankar, men inte så mycket tid att jag kände mig kvävd av att jag aldrig skulle hinna slutföra det. Visst, jag hade gärna haft ett par dagar till på mig för att kunna förbättra och finslipa, men paketet som skickades iväg höll ändå en hyfsat god kvalitet. (Och viktigast av allt – mottagaren blev väldigt glad!)

Själv upplevde jag något av en återuppståndelse. Efter att ha postat paketet på torsdagsmorgonen var jag fylld av en enorm.. jag vet inte vad, men positiv känsla. Kanske var det för att jag för första gången på väldigt länge jag kände att jag gjort något bra, kanske var det för att jag varit sysselsatt med något som inte alls handlade om mig, eller kanske var det för att jag arbetade med händerna och lät vänster hjärnhalva vila – oavsett resulterade det i att jag fylldes av energi. Torsdag och fredag vad jag väldigt lik den Anna jag var före all den här skiten. Glad, sprallig och positiv. Ja jag förundrades nästan över mig själv. Över hur snabbt en så stor förändring skett. Jag menar, folk reagerade på mitt positiva jag. Då har det hänt något.

Såklart tog energin slut. Och det gjorde den på vägen mellan Lulus och Saras hus på lördagen, men nu vet jag i alla fall att den finns där. Den är inom räckhåll.

Hjärtat slår alldeles för fort och hårt nu, men i tisdags när jag var på läkarkoll påstod de att det var precis som det skulle. Och visst, pulsen kanske fortfarande ligger inom normalen - men jag känner ju hur den successivt ökat, jag vet att den inte borde rusa iväg till 150-160 bpm så fort jag reser mig från soffan.

– Fast något fel var det visst med mig, jag ska nämligen in och ta nya blodprov i övermorgon.

Igår var jag i Lund och firade Lukas födelsedag, med mycket mer lyckat resultat än jag vågat hoppas på. Visst, jag höll på att spy flera gånger på vägen mellan Lulus och Saras hem, och sinnessjuka huvudvärksattacker kombinerat med dansande synfält kom och gick, men som helhet hade jag ändå sjukt trevligt.

Fast nu slår hjärtat onödigt hårt. Äckligt hårt faktiskt.

omedvetet träder ett leende fram på mina läppar, men

ögonen hinner inte med. koncentrerar och spänner och sliter för att kunna ta in informationen

sprängladdning innanför skallbenet

solen bländar, tinar upp även det allra kallaste. snöglitter.

rosenröda kinder och ballerinakex och varm choklad. ögonglitter.

alla saker som så länge legat undantryckta får ventileras och komma upp till ytan. alla splittrade meningar svetsas ihop igen, lagas i solskenskorridorer. vår vänskap växer åter upp till det den en gång var. kanske bara tillfälligt, men ändå: lyckofnitter.

Som vanligt höll jag i trådarna, såg till att projektet inte föll.

Planerade, kläckte manus, skrek när det behövdes: höll de andra fokuserade.

Dag tre, efter en hel dags filmande och regisserande med lite för många motgångar, begav jag mig hem till Sara. Däckade. Låg i dvala från klockan fyra till tio (med undantag för kvällsmat), studsade därefter runt lite rastlöst, och sov sedan som en stock mellan halv tolv och halv åtta.

Återvände till skolan och samlade på nytt ihop alla trådar, stötte på nya problem och hamnade i musikstudion. Jobbade intensivt mellan nio och tre (med cirka tjugo minuters lunch som enda paus). For hem vid fyra, sov på tåget. Väl hemma däckade jag omedelbart på soffan. Inbäddad i filtar och uppkrupen i fosterställning lät jag fem-sex timmar passera i dvala. Sedan gick jag upp och lade mig för att sova på riktigt.

Åkte till skolan, var där trekvart för tidigt. Kröp ihop i en fåtölj och återvände till dvalan. Somnade kanske på riktigt, jag vet inte riktigt. Hade i alla fall missat redovisningen om inte Dylan rufsat om mig i håret. Och det är jag glad att han gjorde, för redovisningarna var grymma! Fy sjutton vad bra folket på LBS är! Efter en slow-motionlunch och en andra omgång redovisningar gick jag tillbaks till skolan och däckade i soffan på tvåan. En timme passerade, sedan var det möte.

de visste så mycket om mig, trots att jag knappt berättat något

de visste hur jag reagerat och varför

alldeles för många felaktiga påståenden

men jag orkade inte protestera

sa bara att nej, jag är inte ledsen. inte ledsen.

fast efteråt var jag det. ett par hysteriska hulkningar när ingen såg och ett panikskrik som ville ut.

fast jag la locket på.

somnade när jag kom hem. sovsovsov.

jag har tilldelats ett par metoder och tillvägagångssätt nu

men jag har inga förhoppningar

inga alls

och klarade inte av att följa en hel film; hjärtklappning

men förändring är på intåg

jag kanske berättar om den någon dag

och så rinner de igen

klumpar sig vid fransraden, sedan ner längs näsbenet

jag snorar.

fortfarande papperssvalor som receptet på en illusion om vackra ting

ni kan sluta titta nu

det kommer inga

(bilderna är valda för att illustrera den månad de är tagna, inte för att vara snygga tillsammans eller skapa någon sorts enhetlighet.)

Januari

Året inleddes med en härlig heldagsvandring med Björnligan. Vi frös och skrattade och frös lite till, hann även med att leka en del på vägen. Väldigt lyckat. Ett par dagar senare var det filmkväll med Elin och Louise, även det mycket lyckat; sedan började skolan igen. Jag var galet pepp på det och kände mig fullt utvilad trots att de sista veckorna innan lovet varit helt sinnessjuka. Längtade till sommar och läger, och satt därför och planerade in alla möjliga roliga aktiviteter och upptåg inför de kommande ljusa tiderna. (Det mesta lyckades jag dock inte genomföra. I guess life came in the way.) Sedan gav verkligheten mig en rejäl snyting, och jag insåg att visst inte alls hade återhämtat mig. Höll tal om betygspress med 39 graders feber, vilket säger jävligt mycket. Egentligen mer än vad som behövs sägas.
Januari var en månad då jag, Elin och Natalie körde Dagens utmaning. Det resulterade i några lyckade texter, och en hel del skit. Jag hann även med att medverka på kårens årsmöte, samt köpa nya glasögon och en fin macbook, vilket gillades!

Började med en massiv gråtattack som transformerades till ren och skär klokhet. Räknade en jävla massa matte som fick mig att må allmänt skitdåligt, och tentade i slutet av månaden av kursen. (Gick inte särskilt bra, men det var i alla fall ett avslut.) Trodde att det skulle innebära slutet för alla hjärnspöken också, vilket visade sig vara jävligt fel, men februari var trots allt ganska lugn. Renoveringen av scoutstugan i Bäckafall var i full gång, men mamma förbjöd mig att hjälpa till, jag skulle bygga upp mig själv istället. På skolan arrangerades det filmkväll och den var helt underbar. Sedan kom sportlovet och jag forsade nerför pulkabacken tillsammans med Ems och Elin. Spenderade lite kvalitetstid i Lund med min kära syster och åkte sedan till Eneryda för hajk (där uppstod visserligen en hel drös negativa tankar, men det var ändå fint.) Lovet följdes av en riktigt rolig temavecka och jag lyckades minsann dra med mig större delen av min grupp för att leka i stadsparken! Epic. Skrev dessutom en del bra texter om jag får säga det själv (bl.a. den här, här, här och här) och gick på yoga.

Temaveckan tog slut och plöstligt var allt väldigt mycket jobbigare igen, men tågresorna till och från skolan fungerade som någon sorts frizon. Matten hade inte alls tagit slut, för jag låg och vägde mellan två betyg. Fick en utmaningsuppgift som jag failade på och hade sedan ett hemskt betygssamtal, men det fanns inget annat att göra än att acceptera misslyckandet. Elin fyllde arton år och fick därför arton presenter. Björnligan genomförde en otroligt lyckad Haj-hajk, som lurade mig till tron om bättre tider. Det resulterade såklart i ett abrupt uppvaknande dagen efter. Började prata med en nystartad tidning och blev erbjuden att fylla ett uppslag med texter skrivna av mig i nästnästkommande nummer. Lite lyckorus sådär. Gräddade (friterade) våfflor med scouterna. Hade picknick med Elin. Konsert med kören. Och tre dagar innan jag för första gången skulle bli publicerad gick GoMorgon i konkurs.

Våren kom. Och med den kom solen och värmen. Jag satt ute om källarna, lyssnade på musik via spotify och skrev. Det var fint. Lulu och jag lagade våfflor till hela skolan en dag; det var jättevarmt, gott och uppskattat. Sedan följde ett mycket efterlängat påsklov och jag klippte av håret, något som gillades både av mig och omvärlden. For till Bjärnum för filmkväll med Elin och Louise. Vi lagade god mat och tittade någon film, men slocknade tidigt allihop (mest jag antar jag, men jag behövde verkligen det.) Två dagar senare var det TBS-reunion och vi njöt för fulla muggar av tre fina dagar med mycket fint väder i Helsingborg. Jag spenderade många sena nätter tillsammans med en fin pojke på msn, och han överöste mig med komplimanger jag inte kunde besvara. Jo april innebar faktiskt mycket fint, men parallellt med vårkänslorna kom tomheten och åt upp mig. Fasaden lyckades jag dock hålla uppe ganska bra, trots att jag spenderade allt mer tid "sovande" på skolans heltäckningsmattor. Den tjugoandre tog jag nervösare än någonsin tåget till Västerås och medverkade på en festkväll som till större delen skulle komma att handla om mig (fast det visste jag inte då). Efter att ha blivit uppmött vid stationen och en fått snabb visit på mitt hotellrum, tillbringade jag ungefär en timme småpratande med människor jag aldrig förr mött - och sedan kom glädjebeskedet; min novell var den som kammat hem priset. Ofattbar glädje och stolthet. Och en fortsatt fantastisk kväll. Kom sedan hem till ett skolprojekt som var allt annat än fantastiskt och slet sönder mig totalt. Jag frånsade mig direkt allt ansvar, men folk såg till att det var jag som indirekt höll i trådarna ändå. Vilket ledde till det här, det här och det här.

Gjorde en långsam helomvändning och blev kär i pojken med de fina komplimangerna. Fotograferade min syster. Njöt av solen. Blev mer och mer rädd för min stegrande puls och alla andra kroppsliga avvikanden (t.ex. att jag spydde på idrotten, något jag inte gjort ens efter det hårdaste maxpass under alla mina simmarår). Saker gled ur mina händer i en makalös takt, skolan blev helt outhärdlig och den femtonde klappade jag ihop totalt. Stängdes efter det av från skolan en vecka och var i princip sängliggande hela den tiden. Vårt fina MPLan08a var jag tillåten att gå på, men kunde inte njuta av för fem öre. Kroppen skrek och strejkade och sa att den fan inte tänkte göra något mer, alls. Eller snarare att den inte kunde göra något mer, alls. Jag var nämligen så sönderfallen, att det tog mig en halvtimme att gå 500 meter (och ändå blev jag helt slut av det). Förbjöds, trots starka protester från min sida, att åka på pingstlägret. Brottades dagligen med svårmod och ångest, men såg ändå små ljusglimtar skina igenom sörjan då och då. (Något som nästan enbart berodde på den fina pojken. Han var för övrigt i princip den enda jag hade lust att prata med, för till skillnad från alla andra innehöll hans meningar inga söndersockrade ord om saker han inte förstod sig på.) Och jag var instabil, otroligt instabil.

Hade väldigt tomma skoldagar, vilket passade mig bra, det var nästan för mycket ändå. Var dock väldigt glad eftersom en viss pojke.. fanns, och började få väldigt stor betydelse i mitt liv. Faktum är att han var det som fick mig att orka igenom skoldagarna, och att överhuvudtaget se framåt. Kroppen var fortfarande helt out of order. Jag glömde bort scoutledarsamlingen och skämdes. Fick sommarlov. Tog det lugnt och njöt av solen, och började slipa mina hurtsar för att sedan kunna måla dem. Det var faktiskt ett väldigt rogivande tidsfördriv. Åldrades något otroligt; såg även nöjet i att diska för hand samt i att vattna blommor. Och skrämdes över att någon fysisk förbättring inte skedde. Midsommar kom, och jag var för dålig för att följa med familjen till Robban&Carin, istället gick jag till mitt tänkarställe och lät naturen tala till mig i sina kraftfullaste metaforer. Kände att jag nått vändpunkten och fylldes av beslutsamhet. Fast saker är ju inte svarta eller vita, de är alltid grå. Ja, och sen när jag äntligen började må bättre, började han dra sig undan. Yey.

Med juli kom en del styrka tillbaka, och det innebar glädje och pånyttfått hopp, men också en hel del tvivel. Jag lade projekt fin pojke på hyllan eftersom vi uppenbarligen inte var två om saken längre; kändes lagom tungt. Sumpmark II däremot var allt annat än tungt. I det närmsta underbart faktiskt, för det var lugn och ro ändå in i själen. Var på Tivolirock tillsammans med Elin, målade linne med Anna, såg Harry Potter och halvblodsprinsen på bio med Elin, hade massiv ångestattack på min och kollapsens "tvåmånadersdag" och tvivlade åter på vad jag egentligen klarade av. Åkte slutligen på Airtime med Anna: hade sjukt roligt på nöjesfält och fantastiskt fina dagar i Kandersteg. På Europapark buggade kroppen dock ur igen. Alla nya intryck, alla människor, allt ljud, det hade tydligen blivit för mycket, och jag däckade på varenda ledig parkbänk. Och bredvid bussen, och inuti. Fick avstå från Disneylandsbesöken, vilket Emma också gjorde, och vi hade istället sjukt trevligt på hotellet i Paris.

Spenderade ett par sista dagar i Paris, och for sedan hem. Spelade in en cover. Såg Navid Modiri & Gudarna under glädjerus i Hässleholm; inspirerades av deras ord, och skrev lite. Lekte med Elin och bubblade. Var på Malmöfestivalen i otroligt trevligt sällskap och lyssnade på bl.a. Johnossi och Emil Jensen. Blev väldigt arg (1, 2, 3, 4). Återvände till skolan; nästan lika nervös som året innan, fast av annan anledning. Började läsa foto, vilket var sjukt roligt och sjukt givande. Stjärnsplitter. Var ganska grå, men blev efter ett tag motiverad igen. En av sjuttioelva korsetter runt mitt bröst hade knutits upp av en fin människa.

Tänkte väldigt mycket i fotobanor, lade därför skrivandet nästan helt och hållet åt sidan. Blev väldigt rädd då jag såg vänner falla som furor runtomkring mig, och var tvungen att inse att jag inte kunde hjälpa dem. Det arrangerades lan på skolan, och jag sprang runt som en duracellkanin och hade allmänt trevligt. Var även med på en ny omgång av Dagens utmaning (som gick som den gick. Jag hade inte riktigt orken. Några ganska lyckade texter finner du här, här och här.) Besökte Wanås tillsammans med Elin och Louise. Åkte till Öland med fotoklassen. Lade ner mycket energi på att försöka lura mig själv. Och såg skönhet, i det lilla.

Började i panik och hyperstress, det var så otroligt mycket som skulle fixas, och det var jag absolut inte kapabel till. Huvudvärken var obeveklig och intensiv, och absurditeter haglade över mig. Sedan var det Kick in/off, en fantastisk Emil Jensenkonsert och andra bubbelhistorier. Praktikveckorna kom och jag och Sara som var utan praktikplats startade Studio Headshot, något vi inte ångrat en sekund. Om nätterna låg jag sömnlös och familjesituationen började knaka i fogarna: något som medlaranna givetvis skulle fixa. En hel drös annan skit kände för att flytta in hos mig, och jag, jag flyttade i princip in hos Sara. Henne tycker vi om! Andra saker som tycktes om var Litteralund och att Natalie kom på besök. Vi hade bland annat höstpicknick på min favoritplats, och den stunden, är något som kommer bli sjukligt svårt att toppa. Oktober bjöd även på min utan tvekan sämsta födelsedag hittills.

I princip helt utan ljuspunkter, men all den svärtan orkade ingen inte med; så jag ljög. Ofta och om viktiga saker. Försökte prioritera, såg till att göra roliga saker precis som jag blivit tillsagd att göra, var på fest och musikalkväll och hade flera fotograferingar – men det vägde aldrig upp det svarta. Och tillslut orkade jag inte bry mig alls längre. Varken om vänner, skola eller mig själv. Speciellt inte mig själv. Ljög därför lite till, eller, undanhöll snarare. Och så fick jag tillsammans med andra en oförtjänad utskällning efter noter. Ovanpå svenskaprovet och annan press blev det alldeles för mycket, och bröt ner. Ganska rejält.

Om november var mörk så var december becksvart. Nästan för svart för att berätta om.. Jag försatte mig i extrem sysselsättning och jobbadejobbadejobbade. Åt dåligt och sov för lite. Skämdes. Var på lan hos Sara, fotograferade Shelley och Filippa, var på mysig julhajk, tittade på körens luciatåg. Stressade bort mina bröst (gick ner två kilo). Bestämde mig för att helhjärtat satsa på en kraschlandning. Lyckades tillslut. Fick till och med en repris på köpet. Men nyår var i alla fall väldigt fint.

Vi redovisade bilderna från modefotograferingen i klassen idag, men det var massa utomstående i klassrummet så det blev mest pannkaka av det. Hade även HDR-foto och genomgång av terminsplaneringen, och det är en sjuk termin jag har framför mig, verkligen. Med massor av skoj. Låt oss bara hoppas att jag också kan njuta av det.

men de blå sätena, och människorna däri

de verkar konturlösa. är lätt oskarpa.

hinner inte med, inte registrera färdigt förrän ögonblicket

är passerat

klockan slog, och det regnade färg från en blåsvart himmel

en bubblande eufori tog oss alla i besittning, och det var helt fantastiskt

inget kunde stjälpa oss; det nya året skulle bli det bästa av dem alla

så lycklig, så glädjerusig

att det just då inte gjorde något att min kropp under kvällen svikit mig

att jag inte ens klarade av en simpel social tillställning.

klockan slog, och vi hade världen vid våra fötter

duschade i guldregn, bubblade och kramades i eufori

fantastiskt är det enda ord som kommer i närheten

– tack sara, för kvällen

och tack daniel för erbjudandet och omtanken
det betydde väldigt mycket