Egentligen är det mest flum och knäppa infall, men jag kan inte låta bli att bli alldeles rörd när jag läser vad Vlad skrivit här.

"Det har grundats en ny religion/livssyn/trossamfund/jagvetintevad: Annateismen. Och Jag, Vladimir Vamp Lukic, är överstepräst för Annateismen! Såklart skall alla andra slipskidz hänga på och bli annateister, de med!
För att få en sammanhängande bild av vad Annateismen går ut på kan jag säga följande.
Anna (som jag och Alex håller i på bilden) är en person som jag och min prästkollega Eddie anser vara ett föredöme. Hon är den där personen som finns där, som alla älskar, som man helt enkelt inte kan ogilla. Hon står som symbol för den stöttepelare vi alla behöver. Hon är en personifiering av vänskapen, som alltid står upp och inte ser skillnad på individer. Kärleken mellan vänner är ofta det dyraste man har, mer värt än alla världsliga ting. Anna är den personen. Den där som i många andra tider missuppfattats för en profet, gudom eller liknande. Hon är helt enkelt en helt underbar människa utan like som förtjänar att vara den vi hänvisar till när vi skall förklara ordet 'vän'.
Annateismen är en religiöst obunden religion. Jag, som dess överpräst, tror själv inte på gudomar. Jag tror att allting skapas av ens egna val, och framför allt - fantasin. Men fantasin bygger på ens egen frihet och kärlek. Friheten är det som inträffar när man står med båda fötterna stadigt på jorden och vet att 'jag kan sträcka mig ut till det okända, för någon kommer alltid att fånga mig ifall jag snubblar'. Kärleken är det vackraste och mest värdefulla du någonsin kan ge till en annan person; det är en mycket liten del av dig. Kärlek till en livspartner, en förälder, en vän eller ett djur är den stöttepelare som vi kan stå på. Det är den fasta grund vi står på, varifrån vi kan sträcka oss ut mot friheten. Det är detta som skapar vår fantasi, och fantasin skapar våra val. Detta skapar vår omvärld och formar våra liv. Det är inte någonting annat än vi själva som skapar det liv vi lever. Men för att detta alls skall vara möjligt, krävs kärleken. För det krävs ett samspel mellan människor, att vi ger bitar av oss själva i utbyte mot bitar av andra. Detta gör oss till färgstarka människor, detta skapar vårt innersta. I grund och botten är det våra medmänniskor och vi som skapar alltihop. Anna är ett bevis på detta.
Anna är vår medmänniska."

Något "självklart" är såklart så subjektivt som det kan bli, men hittar man 500 kr i cash på marken så är det inte som att man "nä men oj, där var ett helt vanligt papper med ett lite små-roligt tryck på. det får ligga där ifred." Vad gör man istället? Jo, man tar såklart upp det och ger det till polisen för vidare utredning. Det gör man ju. Det hade varenda människa gjort. Eller så tar man upp 500-lappen från marken och bränner det, för att göra luften lite rikare. För vi vet ju alla hur glad luften är för brända pengar. Jag vet vad jag hade gjort om jag hade hittat 500 kr på marken. Jag hade åkt till zenit, och sagt hej till den fina person som vanligtvis skriver i denna blogg.

Min och Natalies vandring blev allt annat än vi förväntat oss. Inte för att jag vet riktigt vad jag hade förväntat mig; magi blandat med svett och skoskav kanske.. och det innehöll den ju visserligen. I allra högsta grad. Tårar innehöll den också, brutalt många, men jag är faktiskt glad att de kantade vår väg. Det hade inte varit samma resa annars.

Och vilken resa det var. Den tjugotredje klev vi av tåget i Rättvik, solen sken och Siljan såg otroligt lockande ut. Vi motstod dock denna frestelse och begav oss istället till apoteket, turistbyrån och konsum. På alla ställena var vi rädda att slå omkull både folk och varor med våra stora ryggsäckar, men på något mirakulöst vis lyckades vi undvika alla missöden och kunde återvända till stranden med våra leenden i behåll. Vi slog oss ner under ett träd och njöt av småtomater, juice och mackor med kräftost. Ni anar inte hur gott det var!

När vi tyckte att vi myst tillräckligt länge i gräset gick vi ut på Långbryggan och myste lite till. Spelade lite luffarschack och så där. När klockan började bli kväll tog vi vårt pick och pack och gick för att leta upp något ställe där vi kunde slå upp vårt tält. Mitt i slalombacken hamnade vi, med fantastisk utsikt över Siljan och Rättvik. Fantastiskt fint var det.

Nästa dag begav vi oss in mot centrum igen, bland annat för att skaffa en vettig karta som kunde ta oss till Gävle. Någon sådan fanns dock inte, så vi köpte en som visade vägen till Falun, där vi tänkte mellanlanda och köpa en ny karta. Sedan chillade vi lite mer vid stranden medan vi väntade på att Anna och Eddie skulle anlända. Efter att ha handlat mat, badat benen och lite annat smått och gott begav vi oss mot Kungshol för att fira midsommar.

Midsommarafton inleddes med en degig irländsk stafett och följdes på eftermiddagen upp med traditionsenlig dans runt stången. På kvällen avnjöt vi jordgubbar och glass innan vi försvann ut i skogen för att spela stratego. Dagen därpå fortsatte femkampen och vi byggde en fantastiskt fin trojansk giraff, brottades i såpa, hade dragkamp och en helt galen vattenkamp. Att scouter är fredliga hade man definitivt ifrågasatt om man sett oss då.. Personligen fick jag ett armband och ett bröst sönderrivet. På kvällen var det grillkväll och det var helmys. Jag, Natalie, Eddie och Anna tog med oss den stämningen bort till vårt tält där vi började koka te för fulla muggar. Lite fler människor anslöt sig och vi skrattade bort större delen av natten tillsammans. När klockan blivit ganska sent blev vi tillsagda att sänka ljudvolymen, så vi gick in och spelade kort istället. Sjukt kul. Någon gång vid halv fyra, när solen började ta sig upp igen och skvallra om att en ny dag var på väg, gick vi och la oss. Väldigt nöjda med livet i allmänhet.

Nästa dag var det bara städning och ihoppackning som återstod innan vi åter begav oss in till Rättvik. Vi myste än en gång vid Siljan, åt glass och hade allmänt trevligt. Vid fem lämnade jag och Natalie våra vänner för att påbörja vårt äventyr. Vandringen. Superpepp var vi. Superpepp!

Upp för backarna som skulle ta oss ut ur Rättvik tågade vi. Och dog lite. Efter en halvtimme var vi så trötta att vi båda undrade hur i hela friden vi skulle kunna ta oss till Gävle levande, och ungefär då planade marken äntligen ut sig. Dessutom nådde vi en skog som utgjorde ett väldigt bra skydd mot solen. Plötsligt blev livet mycket lättare att leva igen! Kort därefter attackerades vi av ungefär en miljon myggor och paniksmorde in oss med djungeolja. Klibbklibbklibb skulle man kunna sammanfatta den vätskan med, inte jättenice, men glada vandrade vi vidare. Vi var ju på en vandringsled nu. Inne i skogen, på ängar, på vackra myrar. Sverige är så fantastiskt vackert!

Allting var magiskt trots att vi jagades av alla möjliga sorters flygfän och rev upp benen lite mer för varje stock vi försökte kliva över. Någonstans stannade vi en kort stund och fyllde på med lite energi i form av digestivekex, sedan fortsatte vi på stigar som blev allt mer osynliga. Så försvann de oranga markeringarna också, och vi blev lite småskakis. Gick lite hit och lite dit, spanade efter minsta spår av oranget på träden, hittade slutligen någon markering, gick ett par meter och tappade spåret igen. Efter en kilometer var det inte roligt längre. Skogen var full av ödsliga hus som gjorde mig riktigt obehaglig till mods och mörkret började falla. Överallt fanns fällor i form av nedhuggna träd som försökte få oss att trilla. En gång lyckades de. Myggen började bli outhärdliga, ljuset blev skumt, vi hade ingen aning om var vi befann oss. Och inte hade vi sett en enda människa sen vi lämnade asfaltsvägen för flera timmar sedan. Mina ben började skaka, det var svårt att kontrollera dem med så lite energi i kroppen. Natalie var fortfarande målmedveten, jag beundrar hennes positiva anda och envishet, verkligen. Med gråten i halsen stannade vi någonstans på ett lite öppnare fält där markeringarna än en gång försvunnit och tryckte i oss choklad och digestivekex. Oljade in oss med myggmedlet, såg hur knotten bokstavligen drunknade på våra armar. Fy fan vad rädd och trött och uppgiven jag var. Men vi fortsatte, vi fortsatte, och slutligen kom vi fram till den raststuga vi tänkt äta kvällsmat vid – det var bara det att klockan hade hunnit bli elva. Vi satte oss uppgivna på trappan och fäktades lite till med myggen, innan vi vågade öppna dörren – där vi möttes av ett jättemysigt rum med sängar, bord och en hel massa stearinljus. Vi bestämde oss för att slå läger inomhus och kunde äntligen börja laga mat. Insåg att vi vandrat i princip konstant i sex timmar, skrattade lite och kände att vilket fantastiskt äventyr det här kommer bli!

Nästa dag började ganska kaosartat med känslostormar. Kroppen var helt slut och psyket ganska sargat, så vi var väldigt glada att vi fått ordentlig (och myggfri!) sömn. Efter frukost fanns det inte mycket annat att göra än att bita ihop och försöka ta sig ut ur den förbannade skogen, och när vi slutligen nådde en liten by vid namn Lisskog kändes det lite som att vi kommit till himlen. Vi lagade lunch och sov lite i gräset. Samlade kraft. Såsmåningom fortsatte vi, den här gången på en väg, och gud så härligt det var att se på kartan hur fort vi förflyttade oss framåt. Vi vandrade och vandrade, lagade kvällsmat på en vändplats, pratade lite med en cyklist från Sågmyra, vandrade sedan vidare och slog runt klockan tio läger på en äng i en liten by precis utanför Bjursås.

Morgonen efter detta var vi så slitna att tårarna duggade tätt. Vi förbannade oss själva för att vi inte lyssnat mer på våra kroppar när de sa att det kanske var dags att sätta punkt för dagen, och kom snart fram till att vi kanske skulle sikta på Falun istället. Att det viktiga inte var att själva gå vartenda steg till Gävle, utan att vi tog oss dit. Lite lättare till sinnet började vi gå igen, och efter ett par kilometer satte vi oss ner i ett dike för att vila och stoppa i oss lite snabba kolhydrater. Jag tog upp kartan och måttade hur långt det kunde vara till sjön vi planerade att bada i, och ungefär då kom två stavgångare fram och sa hej till oss. Undrade vart vi skulle och lite så, och efter lite pratande om kartor och vägar blev vi hembjudna till dem för att äta middag, något både jag och Natalie med jublande hjärtan tackade ja till. Vi fick en snabb guidning genom byn, tog oss en titt på en typisk parstuga och hembygdsparken innan vi nådde deras hus. Väl inne erbjöds vi att låna både dusch och tvättmaskin, och våra jublande hjärtan sjöng om möjligt ännu högre. Vi var så genomlyckliga över vilka fina människor vi träffat att vi knappt kunde uttrycka vår tacksamhet. Så fick vi även erbjudandet att tälta i deras trädgård, eller sova i deras gästsängar om vi hellre ville det, och vi stod som handfallna. Kunde verkligen inte förstå att det fanns människor som var så genomsnälla som Åke och Gunilla var.

Att duscha var som att kliva in i himmelriket (ni förstår, efter tre dagars intensiv vandring i närmre 30 graders stekande sol är man inte särskilt fräsch, lägg på en hel massa klibbig djungelolja och ännu mer smuts på det, så kanske ni kan förstå ungefär hur äckliga vi var), och maten vi sedan bjöds på... Jag skojar inte när jag säger att jag åt fem portioner, och att salladen var den godaste jag någonsin ätit. Åh, det var så fint, så otroligt fint. På kvällen gick vi på konsert i kyrkan; en kvinnokör från grannbyn sjöng och spelade låtar med Dalaanknytning. Otroligt duktiga var de, och jag kunde inte låta bli att sakna att sjunga i kör litegrann.

Nästa dag följde vi med Gunilla in till Falun, och vi promenerade runt lite på egen hand medan hon uträttade sina ärenden. För första gången på vår resa regnade det, men oss gjorde det ingenting. Vi stod med våra regnjackor utanför muséet och myste. Efter att ha åkt tillbaka till Åke och Gunilla för att äta lunch for vi sedan vidare mot Insjön, Leksand, Tällberg, Sågmyra och en massa små vackra dalabyar, Gunilla guidade oss och berättade små historier om saker hon upplevt och om typiska traditioner för Dalarna. På kvällen åt vi sedan ännu en fantastiskt god måltid, och kalasade dessutom på rabarberpaj. Samtalen som fördes den kvällen var så djupa och ärliga att det kändes absurt att vi bara känt varandra i drygt ett dygn. Jag måste få lov att upprepa mig: fint var det, så otroligt fint var det!

Det bestämdes att vi skulle sova hos dem två nätter till, och nästa dag skulle de ut på äventyr så vi hade huset för oss själva. (Kan ni tänka er det, att det faktiskt finns människor som lämnar ut sin husnyckel till två främlingar år 2010?) Vi cyklade bort till en sjö vid namn Bjursen och gick sedan en vandringsled på berget intill. Utsikten var fantastisk och humöret var på topp. Solen strålade och de blåa markeringarna satt precis där de skulle – hela vägen runt. Kändes otroligt bra.


Planen var att vi skulle bada när vi tagit oss runt, men eftersom ingen av oss var riktigt sugen på det så struntade vi i det, vi besökte konsum och blomsterhandeln istället. Duschade (kändes nästan lika himmelskt som gången innan) och satte oss sedan på balkongen och spelade kort. Skrev en del, pratade en del. Hade allmänt supermysigt.

Nästa dag var vår sista tillsammans med Åke och Gunilla, sorgligt men sant. Tillsammans vandrade vi längs grusvägar mot Falun, och efter att jag och Natalie lagat lunch åt oss var det dags för dem att vända hemåt igen. När hejdåkramarna utbyttes var vi nog alla lite tårögda – tänk att vi funnit så fina vänner i varandra.

När Åke och Gunillas ryggtavlor var ur sikte fortsatte även jag och Natalie, mot Varpan, där vi tänkte slå läger för natten. Det var bara det att när vi kom dit var klockan knappt eftermiddag och vi hade verkligen ingen lust att stanna då, så vi fortsatte. Ganska dumt gjort. Mitt knä gav nämligen upp en stund senare, antagligen överbelastat, och vi behövde hitta någonstans att slå upp tältet på snarast. Men vägen var kantad av sommarstugor, och ingen vi knackade på hos kunde tänka sig att låta två tjejer tälta på deras tomt. Tillslut erbjöd sig en man att köra in oss till campingen i Falun (som bara låg ett par kilometer bort) och även om ingen av oss egentligen ville bo på en camping blev vi väldigt glada över att en lösning äntligen uppenbarade sig. Tacksamma lastade vi in våra väskor i bilen och for sedan dit. När vi checkat in på campingen var det dock som att uppnå antiklimax. Personligen ville jag bara bort därifrån, det var så fel, både att betala närmre trehundra kronor för att sätta upp ett litet tält och att överhuvudtaget bo där, på en liten inhägnad gräsplätt... Natalie var inte heller superglad, så vi bestämde oss för att gå in till centrum. Utan packningen på ryggen klarade mitt knä tack och lov det. Vi spanade runt lite, letade efter någonstans vi kunde slå upp vårt tält nästa natt, och hittade ett par alternativ som verkade helt okej. Peppen steg igen, ganska jättemycket.

När skymningen föll och klockan blev elva insåg vi att vi var i oerhört stort behov av godis. Vi frågade runt och fann slutligen ett Statoil som visade sig vara svaret på våra böner. Vi räknade efter lite på hur långt vi kunde ha gått under dagen och kom vi fram till att det måste vara närmre fyra mil.. En stor godispåse blev det. Oj vad vi förtjänade det.

Bakslaget nästa morgon var dock inte att leka med. Vi väcktes klockan sju av envist fågelkvitter och en outhärdlig hetta. Åt, duschade, checkade ut. Begav oss in till centrum igen, däckade i en park. Där låg vi sedan resten av dagen, båda ganska illa tilltyglade både fysiskt och mentalt. Det var en otroligt jobbig dag, men jag skulle för allt i världen inte vilja byta ut den. Det var något som hände i den, med oss. Det var en viktig dag.

På kvällen ringde Åke och Gunilla, de tänkte cykla in till Falun (ca 2,5 mil för den som undrar) för att hälsa på Åkes far, och undrade om de fick komma och säga hej till oss också. Om de fick! Både jag och Natalie blev alldeles glada i magen bara vi såg deras namn på mobilens display. Så slutade dagen vackert ändå, med en glass i handen och tre fantastiska människor intill. Livet är allt bra fint. Har jag sagt det förut?

Vi slog upp tältet i samma park som vi suttit i hela dagen, det var visserligen lördagskväll, men en mer död stad än Falun hade varken jag eller Natalie sett förut, så vi hade ingen anledning att vara oroliga. När vi lagt oss visade sig att det faktiskt fanns ett gäng som tänkt festa i vår lilla park, och givetvis var de intresserade av vad det var för knäppskallar som satt upp ett tält mitt i parken, men när de såg att det fanns "en sån där räv" på tältduken drog de slutsatsen att det var svindyrt och vågade därför inte ta kontakt med oss. Vi skrattade lite och somnade sedan. Fast att vi sov särskilt bra kan jag inte påstå att vi gjorde.. Det var en vaksam sömn. Inte orolig, men vaksam.

Så blev det morgon och vår sista dag i Falun var kommen. Vi började med att gå på museum, vilket faktiskt var ganska mysigt. Lunchen blev dock väldigt sen på grund av detta, något min kropp inte alls tyckte om. Regnet började falla, Natalie somnade och mina tankar vandrade i ganska dystra banor.

Sen någon gång vände humöret, och vi kom på den briljanta idén att dygna eftersom vi ändå var tvugna att gå upp tidigt (vår buss till Gävle gick 07.05). Vi köpte pizza, cola och supermycket godis och parkerade oss framför radiohuset. Hur ska jag kunna beskriva resten av natten? Vi spelade kort, vi sjöng med i fin musik, vi åt så mycket att vi kände oss spyfärdiga, vi dansade, vi slog kullerbyttor, ropade god morgon till främlingar klockan fyra, såg solen stiga upp över kyrkan, såg staden sakta vakna. Vi läste texter vi skrivit under veckan för varandra, ofärdiga verk vi knappt läst igenom själva. Och hur fint det är, vilken tillit det kräver och vilken styrka det ger; det går inte att försöka beskriva. Jag är så otroligt glad att jag har en människa att dela så stora små saker med, att jag har Natalie. Tack.

Halv sex öppnade tågstationen sina portar, och vi förflyttade oss dit för att kunna fräscha upp oss lite. Klockan sju påbörjade vi sedan en lång resa hemåt efter en fantastiskt resa framåt, bakåt, uppåt och neråt. Det är sällan man verkligen märker att någonting förändrar en, men den här resan satte definitivt sina spår i mig. Jag är så glad att vi gjorde det, och jag är så glad att vi lät resan bli vad den blev. För det är inte milen det handlar om, det är resan.