basen tränger igenom bröstkorgen, puls slår mot puls
har för vekt blod
och flyr fältet än en gång

förbannar mig själv på vägen tillbaka
det är nu läger är som bäst, det är nu jag borde kura ihop mig med nyfunna vänner och skratta bort alla bekymmer, det är nu jag kastar bort det för att istället bygga på högen med ofullständiga upplevelser.
men jag vet att det hade varit självmord att stanna kvar;
jag behöver inget som kryper ikapp med stressen under min hud, jag behöver ingen puls som säger att min inte är tillräckligt full av liv

undrar hur lång tid det tog innan de upptäckte att jag inte längre var där
undrar hur fort de släppte taget om tanken

försöker koppla bort dunket, men det tränger igenom och rubbar balansen här borta också. hjärtat slår i otakt, jag blir skakig och instabil. -are.
blundar och koncentrerar mig allt vad jag kan på att stänga ute:
känner ångesten krypa närmare