Spontanpåhitt, och jag sa till mig själv att haka på trots att det inte i förväg hade passats in i något schema. Sa att det var bra att släppa kontrollen och följa hjärtat ibland. Så jag tryckte i mig fikan, slängde mig in i duschen och stressade ut till bussen. Trodde jag skulle missa den, men hann lyckligtvis. Och så fortsatte resan; förseningar och omkastningar tvingade upp hjärtat i halsgropen ideligen, men det löste sig till slut vid alla tillfällen.

Kom fram till Notariegränden och Sara, halvskabbig men på glatt humör. Sa hej till fina människor, åt lite god mat och tittade på Körslaget. Tiden vandrade iväg lite och sedan upptäckte jag för femhundrasjuttioelfte gången att jag blivit otroligt överkänslig för det mesta. För mycket ljud, ljus, liv och rörelse och huvudet håller på att gå i bitar. Musklerna runt öronen spänner sig som i någon sorts försvarsmekanism och det känns som om öronen expanderar. Jag flydde upp till ovanvåningen för att sitta och stirra i golvet en stund.

Förberedde mig på ångestattacker och allmänna dåligheter, sa att de fick komma hur mycket de ville; de kan inte göra mig något. Jag har ont och det bryter ner mig just nu, men är övergående. Snart kommer toppen att vara nådd och då går kurvan neråt igen.

Drog mig undan för att inte förstöra stämningen. Visst hade det varit fint med en kram men jag orkar inte vara den som alltid förstör människors chanser till att ha roligt. Och efter en viss tid vände kurvan trots allt, om det var ren viljestyrka eller resultatet av en något vilsammare miljö vet jag inte, men jag förflyttade mig neråt igen och lät leendet åter träda fram.

Musiken var högre än förut och jag tänkte att fan, det här är varför jag inte alls ska hoppa på spontana tåg! Jag klarar helt enkelt inte av det. Sedan valde jag. För det är faktiskt jag som har makten att välja, och jag var med mina vänner för att ha kul.

Så jag dansade resten av natten, och sjöng sönder min hals till fantastiska nostaliglåtar såsom Rock the world och I want candy. Det var otroligt fint.