Jag vill skriva en berättelse om en värld jag inte lever i. Om en människa med tankar helt annorlunda än mina, om en livssyn jag aldrig sett, om en inre styrka jag inte känner till. Jag skulle vilja skriva tills jag och berättelsen möttes, i ett aha-moment, ett ögonblick av förståelse. Jag skulle vilja säga Hej, kom och sätt dig här bredvid mig, du är något jag inte förstår mig på, men fascineras av. Och hon skulle sätta sig bredvid mig och låta alla tankar hon någonsin tänkt rinna som en flod ur sin mun. Färgerna runtomkring oss skulle byta nyans, vinden bli lite klarare. Jag skulle vara alldeles yr och vimmelkantig, men sitta kvar och lyssna intensivt. Tills hon inte hade någonting mer att säga. Då skulle jag tacka och vi skulle skiljas åt, säga hejdå för att aldrig ses mer igen. Möjligtvis någon gång i ett flyktigt möte på stan, kanske ibland i någon ihärdig tanke, men aldrig mer ensamma med forsande ord som det som band ihop och separerade oss, på samma gång.