°
i israel har gurka faktiskt en smak; tyvärr har luften det också, och jag vill inte påstå att den är något vidare god.
man kan springa landet runt i jakt på en pureväska
eller sitta på toa och spela train conductor
bege sig till ett köpcenter och bli euforisk över frozen yoghurt
sitta utanför och gråta
se inception i en tom biosalong
åka buss utan att riktigt veta vart man ska
pansarförstärkt buss
se unga soldater med vapen springa runt överallt
tänka oerhört mycket på om linnet är för urringat eller inte
äta hamburgare i tel aviv och diskutera sverige
leta efter fina kläder i jerusalem
hitta fina armband
och så kan man gråta alldeles för mycket för att pausen blev en puls som dunkadunkade sönder
för att beroendet blev alldeles för mycket, språket blev en barriär, rörelsen var för stor
och för omvälvande
gråta lyckotårar över att dag efter dag få vakna upp i armar på världens finaste
över obegripligheten att han varje dag är tusen gånger vackrare än dagen innan
sedan gråta över påtvingad separation. osäkerhet i annat land i annan kultur i annat språk
barn som ville leka men stöttes bort av språkbarriären
lite äldre flicka som ville vara med
men inte kunde
<3
åker till israel med daniel. ska bli helt underbart.
min skalle snurrar runt och jag snurrar med den. vill nog kalla det glädjerus.
spindelnät: tror man trasslar ut sig men vandrar bara runt runt runt
som att jag tog på mig deras börda när jag bara var där för att lyssna att förundras, inspireras
som att deras nervositet smög sig in i min kropp och spände mig till det yttersta -
jag förstår inte hur det fungerar. jag sprang ju på morgonen, tog ut mig. slappnade faktiskt av något.
och sedan.
som publik.
knyter jag ihop mig fullständigt igen.
jag förstår inte hur det fungerar.
learning by doing
letar lättförståeliga lösningar
bland bortglömda barndomsminnen
vankar, väntar, vändning
förändring för fan
gör
gräv uppåt
innanför i
lindrande liderlig
underlig
ligga lite ibland
inuti
limma insjunkna irisar
mot is
söndagsmorgon
någon limmade fast speglar på marken
och jag tyckte det var vackert
för att det inte längre är outhärdlig smärta när jag ler
ljusen har brunnit ner till den grad då de liksom säckar ihop och,
men jag hör inte suckarna
istället smälter jag till vaggvisor, känner värmen sprida sig inifrån.
Äger bara ord. Inget att berätta.
Hon flöt ut på pappret. Namnlös. En sådan vars berättelse man inte berättar, eftersom den är så kallat intetsägande. Hur nu en människa kan vara intetsägande, hur nu ett liv kan vara intetsägande. Hur känslor nu kan vara intetsägande.
Föreställ dig en lång raksträcka. Svart asfalt, hålig på sina ställen, vita streck. Enstaka träd som kantar vägen, bakom dem tomhet.
Är det inte fantastiskt hur jag kan skriva en mening, kanske två, ibland till och med tre – innan jag kommer på att de är fullständigt innehållslösa, och istället börjar stirra fanatiskt på skärmen? Som om den skulle ge mig en berättelse jag kan krypa in i. Gömma mig i.
Glömma bort mig i.
