solskenskantad
flödesskrivning och tidspress
uppläsning innan självkritiken hunnit komma med alla sina linjaler och pekpinnar
jag är inspirerad. motiverad.
varför är det inte litteraturfestival jämt?
kväll, svartmålade fönster
kom på mig själv med att stå stilla i mitt rum och må genuint bra
blev nästan lite varm i hjärtat av överraskningen,
är kriget slut nu?
jag har känt den smyga sig på, fridfullheten
jag vet att den varit på väg
det har varit mörker så länge
det har varit mörker på alla håll och i alla möjliga formationer
det har kommit så många hjärnspöken på besök,
och varje gång har de förökat sig och fått barn
en riktig jävla incestfamilj
– inte konstigt att man blir sjuk.
och nu skriver jag igen. inte bra kanske, men jag låter ord läggas på rad och hoppas innerligt att de kan inge någon slags känsla
jag skriver igen.
och för den som känner mig är det det tydligaste beviset på att jag,
fungerar
igen.
på väg hem
iakttagande ögon
får mig att tveka över mitt eget instrument
och min förmåga att hantera det
inte för att de är kritiska;
de vet inte vad jag gör, förstår antagligen inte ens mitt språk
men de finns i närheten
betraktar
bussen är fylld av deras lukt. manlig, utländsk, tjugofemårsdoft
så karakteristisk
och så ogripbar
trafikmeddelande på radion
vilka vägar jag inte borde ta.
samvetsspöken
återgår till en bok som handlar om oss som inte handlar om oss
gråter å hennes vägnar, deras vägnar, och stannar upp ett par sekunder för att gråta för vår skull
fast då blir ögonen svidande torra
jag har dåligt samvete för att jag inte gråter. för att jag inte hittar sprickorna inte vet vad jag ska göra
hela tiden säger jag vet inte. vet inte vet inte vet inte
jag har dåligt samvete för att jag inte känner på det sätt jag borde, hur det nu kan finnas ett "borde" bland känslor. jag har dåligt samvete för att jag ser ett borde. för att jag sätter upp spärrar och käppar och hinder i något som är så jävla underbart
att jag inte tror att jag förtjänar det
och jag har dåligt samvete för att jag inte tror att jag förtjänar det
för att jag får dig att tro att du inte räcker till ibland
när du egentligen räcker till så mycket att det blir överväldigande och jag inte vet var jag ska bli av
jag har dåligt samvete för att jag har dåligt samvete
och önskar att jag kunde vara precis som du.
du, i alla dina svagheter och mänskligheter
är den allra vackraste formen av liv.
josefinfinfin symamamamamaskin
Deltar i symaskineriets utlottning av en Janome symaskin och hoppas på det bästa! Tävlingen hittar ni här.
varför är det krig bakom dina revben?
i din tröja.
din teckning på väggen, din nalle på byrån ditt mynt på bordet
nej anna låt det vara här jag vill att det ska vara här
låser upp telefonen
letar efter missade samtal: vill ha dem
vill inte ha dem
låser upp telefonen
letar efter missade samtal; vill ha dem
vill inte ha dem
jag älskar ensamhet. självvald ensamhet.
är det här självvalt?
påtvingat?
jag gråter inte
känner inte
panik som inte väller fram utan bara långsamt,
mycket försiktigt,
tar varje cell i besittning
panik som inte väller fram, utan bara långsamt,
mycket försiktigt
kväver gråten
kväver alla uttryckssätt
alla utloppssätt
ett piller för din skull. ny karta.
önskar oss en karta.
önskar oss vad som helst som kan hjälpa.
undrar varför vi behöver hjälp;
när vi tillsammans är det renaste
vackraste
varför är det krig bakom dina revben?
och varför ekar det mellan mina?
nutidsflykt, framtidsflykt, baktidsflykt
jag vill sitta i ett frostlandskap med honom och sluta stelfrusna fingrar runt en varm termosmugg choklad
se solen smeta ut sig över himlavalvet för att sedan försvinna och lämna mörkret åt oss
och jag vill gömma mig i hans lockar och aldrig mer tänka på något annat.
my mind is a wild monkey
är otroligt ledsen att ommwriter inte finns till pc
jag känner att jag behöver den nu. få ur mig tankar ord känslor
i ett ursinnigt flöde som ingen stryper åt
varför är det så svårt att kontrollera sig själv och sina känslor? förresten är det väl just det jag borde lära mig att bortse från; kontrollbehovet
mm. nitton minuter av ingenting i skolan
och det kryper i kroppen. hur övervinner man det? jag ska. jag ska.
men hur?
jag känner mig så själlös när jag skriver här, som en ständigt hungrande depressiv varelse
saknar riktig, nära vänskap så brutalt mycket.
oktobermorgon
femtonde oktober
flykt
gråt
stress
lycka
stress
kallprat
konfrontation
gråt
flykt
stress
stress
gråt
egentligen har jag inget att säga
Hösten är vackrare än någonsin. Imorse låg dimman tjock och mjuk som bomull över världen. Över åsen stod solen och lyste med all sin prakt, den trängde sig genom diset och bländade mig fullkomligt. Längs åkern löpte silvertrådar. Jag var fullkomligt trollbunden. Bakom mig satt världens vackraste pojke och rörde lätt vid min rygg. Allting var magiskt. Att jag inte körde av vägen är ett under.
Nu sitter jag i eftermiddagssolen och äter glass. För en halvtimme sedan undrade jag om det inte var vår, solen var så varm mot min kind. Nu är kylan påtaglig. Det går så snabbt.
Jag ser att det var en vecka och fyra dagar sedan jag skrev här sist. Det går så snabbt. Under dessa dagar har jag blivit diagnosticerad med ångest, slutit fred med en vän, haft ett första utmanarscoutmöte, sjungit på en välgörenhetskonsert, varit så hungrig att jag inte vetat vad jag skulle ta mig till, läst en bok, varit med om ännu en vändning åt fel håll, varit så lycklig att jag nära på exploderat, känt hur min själ flätats samman med en annan. Och gråtit så mycket att det bildats eksemliknande fläckar under mina ögon.
Jag har blivit en annan person.
Men det är inte längre något jag föraktar.