acceptera. du är helt jävla dysfunktionell
om det enda jag någonsin varit är prestation,
vad fan blir då över när jag bantat bort den?
-
försöker försonas
med det jag är, och det detjagär gör
: bieffekterna
ohållbart, jag bara förstör allt jag älskar
vet inte var jag ska bli av
så j ä v l a svarta tankar.
note to self
---
hon säger att man blir mer sårbar på kvällen
att det kommer när man slappnar av
jag bara undar, hur många jävla kvällar i rad ska jag gråta?
(eller tystskrika för att inte infektera något fint)
flödesskrivning
Flödesskrivning rakt upp på nätet. Inte sudda, inte ändra, inte sluta skriva. Jag måste släppa alla hämningar nu, två noveller behövs produceras, och min fantasi begränsar mig omedelbart. Eller rättare sagt; jag begränsar min fantasi. Inbillar mig att den dog precis som allt annat den femtonde maj tvåtusennio. Lite sanning finns det väl i det, men det mesta är mental fängsling. Jag burar in mig själv. Ingen annan. Jag.
Så vad skriver jag om? Människor. Som alltid, människor. Och de bär mina drag, precis som alla karaktärer bär sina författares egenskaper och tankar. Mina karaktärer är ofta tystlåtna, gripna av skuldkänslor, något ensamma. Vid närmre eftertanke får de sällan några bra egenskaper. De är i alla fall inte det som syns. Och det är väl så jag tänker om mig själv också, antar jag.
Men jag jobbar på det. Jag jobbar som fan. Önskar helahela tiden att det gick bättre och snabbare, att inte varje andetag var en kämpan om bättre mående, men det är så det är. Och det får jag acceptera. Aldrig sluta kämpa. Aldrig sluta försöka hitta bra saker i mitt liv, och i mig.
Det är när jag skriver musik betyder som mest för mig. När jag skriver eller ligger och lyssnar tillsammans med en av de två vänner jag kan dela tystnad med. De vet vilka de är. Och de vet att de betyder mer än hela världen för mig. Nu lyssnar jag på Untitled #1 av Sigur Ros. Den är stärkande. Jag tar djupa andetag och slappnar av lite.
Nu tog låten slut, jag passerade testet och det här ska publiceras. Utan censureringar eller skamvrå.
fina saker.
- jag somnade till orkanvindar som försökte lyfta iväg mitt hus
- strömmen dog och det kändes som ett äventyr
- strömmen kom tillbaka samtidigt som solen hittade hit
- jag läste en alldeles fantastisk saga om bananen bengt
- jag är snart ägare av ett mastercard
- vilket också innebär att jag kan skaffa gymkort
- jag får snart börja övningsköra (läskigt!)
- jag har stickat en filur
- jag ska på skrivarkurs/träff/någonting på torsdag!!!
- jag har träningvärk (lite bara, men fortfarande nice känsla!)
- jag fick mail från malaysia!
- inom en inte allt för lång framtid kommer jag att få träffa emma igen!
- jag känner att jag behöver använda utropstecken för att saker är så bra!
- scouterna känns asbra igen
- snart kommer det en ny sovsäck på posten
- jag har en fin picknick att se fram emot
- snart är det vår
- jag är pysslig och har idéer på g!
- jag har väldigt fina kusiner
- och vänner
men framförallt
har jag världens i särklass bästa pojkvän.
ute faller vårhöstnågontingregn och från rummet intill spelar ett piano. där inne sitter en mycket speciell någon och fogar samman koder till en helhet
alltid som mest harmonisk,
här, där jag kan vara ensam
fast tillsammans.
bittra jävla paniktankar
femminuterstal om krav: våra låga krav
paniken steg.
paniken steg och jag bet ihop, tänkte rationellt, bet hårdare, försökte svälja svälja bort det.
skakande. tom blick. och känslan av att inte kunna stå emot
eller hålla ut.
flyktväg uträknad
flyktväg utförd
noga kontrollerade benrörelser, lagom sakta. alldeles för sakta.
till tom sal, andas djupt
tystskrika
panikskaka
gråta
gråta och tystskrika
andas djupt
samla ihop
gå tillbaka
panikrester genom resten av dagen. hämtning av studentmössa
till en jävla student jag inte egentligen tar och inte längre är en del av för jag har ingen klass och känner ingen och orkar inte jobba för att vinna tillbaka något som aldrig mer kommer bli på riktigt. jag ska ta en jävla låtsasstudent med låtsasvänner och låtsasglädje. lägga äckligt mycket pengar på en dag som ska vara en milstolpe i mitt liv men bara är ännu en jävla fasad av att jag lever ett liv. jag gör inte det.
jag överlever.
i guess i'm too scandinavian
träffade elin efter alldeles för lång tid, fick världens finaste julklapp. blev tårögd gång på gång på gång. spelade sedan igenom alla ted gärdestad-låtar vi sjungit med kören och efter det hela beatlesmedleyt också. trots att jag inte kunde ackorden.
saknar svunnen tid, absolut. saknar inte den jag var då.
internet har bråkat hela kvällen, förjävligt när man försöker hålla igång en allvarlig konversation. bra när man skriver jag vill gråta och det inte kommer fram. för jag hatar att vara klängig. är det nog ganska ofta.
och behöver gråta mest hela tiden. av lycka eller sorg. eller av ingentinget.
kan inte.
