°°°
Write to be understood, speak to be heard, read to grow
– Lawrence Clark Powell
mer solsken
Det är vår nu. Termometern i bilen visade fjorton grader. Jag sitter på en träbänk i centrala Hässleholm, ser solstrålarna brytas i hårstråna som flimrar framför ögonen. Jag finns. Jag bara finns. Jag är stolt över att jag kan göra det, och jag är stolt över att jag kan bli stolt. Jag har upptäckt att det inte bara finns onda cirklar. Jag har hoppat rakt in i en god. Positiva händelser och tankar avlöser varandra som fallande dominobrickor i led. Det kan inte bara vara våren. Det här är för stort.
Jag är så glad att jag lyckats ta mig hit.
Vågar knappt skriva lyckats. Det har blivit ett så värdeladdat ord. Lyckas och misslyckas. Prestation. Ångest. Det finns fler fack än så. Det finns tusen gråzoner. Och framförallt finns det saker som inte borde mätas i att "lyckas" och "misslyckas". Det finns saker som inte borde mätas alls.
Vad gör jag nu? Jag lever på kärlek, solsken och lycka. Lycka. Inte lyckas. Det är dumt att orden är så lika. De är ju verkligen verkligen inte synonymer.
nöawebföowb
idag är ännu en dag med glad musik
jag hoppar och snurrar och gungar i takt
huvudvärken är inte konstant längre. jag kom på det idag, när jag besvärades av den
tänkte att nu är den här ofta igen. sedan ahaupplevelse - den försvinner ibland! den är inte konstant.
jag älskar varje litet framsteg. det är så underbart att komma på att saker blir bättre.
-
så rädd. hela tiden, så rädd.
närvaro
ikväll ska jag på teater
solen skiner och kroppen är nöjd efter ett träningspass
ikväll jag ska se på teater.
jag lyssnar på min glad-lista på spotify. den har inte så många låtar, men de är varma och fina. jag har tagit upp läsningen om mao igen. nästan sytt färdigt min tunika. jag har slutat använda shampoo och istället gått över till naturliga alternativ. allting är så fint.
solen skiner över daniels täcke. jag trummar mig på magen i takt till musiken
ensam i hans rum
men ikväll ska vi på teater.
och nu ska jag skriva lite novell
osammanhängande tankar
flödesskrivning igen.
Det är grått ute. Var inte det förut, vi har haft så himla fna dagar. Men det kanske bara är utsikten från mitt fönster. Kanske bara är jag som har en grå fyrkant i mitt synfält just nu.
Jag har haft mina andra körlektion idag. Det går bra. Mycket bättre än vad jag trott. Känns också väldigt skönt att jobba mot ett mål där det inte går att prestera - det handlar bara om att bli godkänd. Finns inget högre än så. Och i skolan försöker jag också ändra inställningen till det. Jag struntar i "praktiken". Jag orkar inte bry mig om att skriva en text per dag som ingen bryr sig om. Jag tar hand om mig själv istället. Jag tar hand om mig.
Faktiskt.
Jag är så rädd att jag även där här gången ska hoppas för mycket, skynda för mycket och falla igen. Jag är så himla rädd för att vara för naiv. Ändå tror jag, på något sätt, att jag är över det värsta nu. Det har skett en dramatisk förändring. 100 procent närvaro. Bob Hansson pratar om det. Jag känner det.
Och det är ingen garanti för någonting,
men just nu känns det bra.
himlen är blå idag också
Lägger mig så tidigt att jag vaknar klockan sju. Tycker det är en rätt fin vana, särskilt när solen målar röda ränder utanför mitt fönster. Små glimtar av vad jag drömmer tittar också fram. Det är ovanligt. Men så händer det ju väldigt mycket just nu.
-
och tack. <3
förste mars
två mil på cykel. ont som fan i rumpan. en vaccination, ett tandläkarbesök, en ny plånbok, ett gymkort.
lite för mycket på en dag. särskilt det fysiska.
jag har ju så låg tröskel nu. vet inte hur många gånger jag sagt till mig det,
men hur accepterar man?
på r i k t i g t?
när jag tänker en framtid har den samma tempo som mitt förra liv. högsta betyg och engagemang i allt
och jag vet att det är fullständigt orimligt. det har hänt saker. jag har mött en vägg.
det händer så himla mycket i mitt huvud,
eller så händer det ingenting alls.
är tillbaka på identitetsfrågor
är det dags att vända världen? kan jag inte ta emot hjälp nu? är jag för låg för det?
jag har tänkt att jag är på väg uppåt
men jag gråter ju hela tiden
och mina svartaste svartaste tankar var inte många dagar sedan
jag vill inte säga dem högt,
de skulle såra så.
fast kanske inte. jag har kanske slagit ifrån mig för mycket under den här tiden. det kanske inte finns någon som skulle kunna såras kvar. det kanske inte finns något alls.
och jag undrar vem jag är utan något alls, och utan allt jag varit.
det är tisdagkväll och jag gråter igen.
