förste mars
två mil på cykel. ont som fan i rumpan. en vaccination, ett tandläkarbesök, en ny plånbok, ett gymkort.
lite för mycket på en dag. särskilt det fysiska.
jag har ju så låg tröskel nu. vet inte hur många gånger jag sagt till mig det,
men hur accepterar man?
på r i k t i g t?
när jag tänker en framtid har den samma tempo som mitt förra liv. högsta betyg och engagemang i allt
och jag vet att det är fullständigt orimligt. det har hänt saker. jag har mött en vägg.
det händer så himla mycket i mitt huvud,
eller så händer det ingenting alls.
är tillbaka på identitetsfrågor
är det dags att vända världen? kan jag inte ta emot hjälp nu? är jag för låg för det?
jag har tänkt att jag är på väg uppåt
men jag gråter ju hela tiden
och mina svartaste svartaste tankar var inte många dagar sedan
jag vill inte säga dem högt,
de skulle såra så.
fast kanske inte. jag har kanske slagit ifrån mig för mycket under den här tiden. det kanske inte finns någon som skulle kunna såras kvar. det kanske inte finns något alls.
och jag undrar vem jag är utan något alls, och utan allt jag varit.
det är tisdagkväll och jag gråter igen.
Kommentarer
Postat av: E
också kom jag till dig med mina problem och glömde nästan fråga hur det var med dig. jag älskar dig, och jag bryr mig om dig, och jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att få dig att må bättre.
Trackback
