press hold
jag är så genomlycklig att det nästan slår över och får mig att brista ut i en gråtsymfoni
efter att under en knapp timme ha kastats runt som ärtpåse i publikhavet på johnossi (trots min enorma muskelstyrka och mina monstruösa 55 kilo lyckades jag nämligen inte stå kvar på samma ställe mer än ett par sekunder åt gången när folket kände att det var moshpit-time) var jag helt salig
jag hade knappt sett något, men vibrationerna från basen släppte lös ett helt gäng endorfiner varje gång de vandrade genom min kropp och varje textrad gick rakt in i hjärtat
jag hoppade, jag sjöng och jag skrek,
jag gjorde av med mer energi än jag trodde min kropp hade kapacitet att lagra så här i efterdyningstider
och jag njöt av varje minut.
dessvärre tog konserten så småningom slut och vi begav oss mot centrum för att ta tåget hem igen,
men vi hittade en elin på vägen och hon drog med oss in i publiken till salem al fakir och malmö operaorkester
och, det var så mäktigt.
så otroligt mäktigt.
folket stod i prydliga rader, med lagom mellanrum, de lyssnade uppmärksamt och tog hänsyn till sin omgivning
det var en sådan extrem konstrast till hur publiken på johnossi varit, och det var så mäktigt.
salem och orkestern sampelade så fint, och var så oerhört skickliga
att jag stod hänförd och lyssnade
en medelålders man jag råkade hamna bredvid stötte till mig i sidan och sa
"Det här är stort. Det här är riktigt mäktigt. Jag har varit i hela världen,
jag har varit på Roskilde, men det här är det största."
(om jag berättat att hans andedräkt stank alkohol, eller att han fortsatte prata med mig genom resten av konserten och att det fick mig att känna mig en aning obekväm hade jag målat upp en bild av honom, en äcklig och motbjudande bild; en felaktig sådan, trots sanningen i orden
om jag istället valt att berätta att han stod och vaktade sin väns krycka, hade jag målat upp en helt annan bild av honom, fortfarande inkorrekt
om jag berättat hur han bad mig att trösta min vän och hur han sedan frågade henne hur hon mådde hade ni definitivt sett honom som en renhjärtad människa, trots att han kanske inte är det
för sanningen är att han inte var något av det där, samtidigt som han var allt på en och samma gång
sanningen är alltid mer komplex än vi vill tro, och den innehåller alltid små metallflisor av lögner.
jag väljer att beskriva honom som en klok man, för trots sättet han betraktade mitt ansikte på och trots de närmanden han gjorde, kan ingen påstå att han var något annat än klok - i det närmsta vis faktiskt. full av hånfull livserfarenhet.)
där och då höll jag med honom,
det kanske berodde på att jag redan var på gränsen till extas efter johnossi, men det här var så mäktigt
att jag trots att jag aldrig förr hört låtarna, blev alldeles lyrisk
fullkomligt uppfylld
och jag kan svära på, att där och då
lyste jag inifrån
high on life, i dess yttersta bemärkelse.
hemresan blev ett äventyr den också, då vi bland annat stannade på ett rött stoppljus, men det är en annan historia.
det jag ville säga var att jag,
äsch jag vet inte.
men när jag satt mig på tåget och började smälta kvällens intryck bubblade skrattet inom mig,
jag kunde inte låta bli att fånle
och plötsligt kände jag hur det slog över, jag öppnade munnen för att säga "Oj, nu kommer jag nog börja gråta"
men rösten sprack och behovet av att gråta gled iväg några centimeter
så jag stängde munnen igen och fortsatte fånle,
faktum är att jag log precis hela resan hem
genomlycklig.
alldeles genomlycklig.
Kommentarer
Postat av: Anna
åh vad fint det låter! en av dom bästa känslorna som finns är just "hoppa ned och upp till favoritmusiken"
Postat av: vildatilda
Postat av: vildatilda
(fan, jag gör alltid samma fel här, är för snabb och otålig, trycker enter för tidigt.)
och wow, vad du är bra på att beskriva det där som känns obeskrivbart. och wow, vad bra musik kan vara :)
<3
Trackback
