att våga drömma
Drömmer lugna drömmar om kattungar och människor jag känner. Inga biljakter eller livsfarliga äventyr, på sin höjd en buss som kör fel. Tror att hjärnan långsamt återhämtar sig.
Det tog så mycket kraft. Tre år att processa på en vecka. Jag trodde att jag lämnat klassen, LBS och allt som hade med gymnasiet att göra för länge sedan. Och så kom det tillbaka. Den sprudlande glädjen från ettan, lättsamheten, kraschen, ångesten, lanen, loppisen, maten, dunkande hjärtat på heltäckningsmattan, oron, chokladbollarna, omtanken, ignoransen, pressenpanikenproblematiken, ensamheten, tvåsamheten, mothelavärldenheten. Det tog så mycket kraft. Det tog så otroligt mycket kraft.
Och det gav så mycket.
Jag är så tacksam för allt som hänt. Allra mest för det onda. Jag blev inte bara några år äldre; jag blev så mycket mer människa. Och idag drömmer jag om kattungar.
Jag tror att jag läker.
Utkast: Juni 14, 2011 (många tack som saknas)
Fylld av en sådan tacksamhet, gentemot allt. Tack för USA-resan. Tack för att den vände upp och ner på min värld, kastade ner mig till smutsigaste smuts och ovärdighet samtidigt som jag skänktes en enorm värme. Tack till H, som var den första som tog mig åt sidan och frågade hur det var. Tack till alla som ignorerade när jag grät, alla som såg mig ligga och skaka på heltäckningsmattan och aldrig förstod att pulsen slog bakut. Tack till E för att du dödade fotointresset, och lärde mig en gång för alla att det är ordet som är mitt forum. Jag ska hålla mig till det i framtiden.
Tack A, för att du skrek på mig. Och skickade hem mig. Och aldrig lyssnade på lögnerna, aldrig slutade tro. Tack för att du pratade om turkosa golv och fick mig att le åt mig själv. Tack till alla kuratorer som aldrig nådde fram, och framför allt tack till B som gjorde det. Så innerligt mycket tack.
Tack C för alla stöttande mejl, tack R och L för att dörren alltid stod öppen. Tack S för att jag fick en andra familj, ett andra hem och en tid att förankra mig i mig själv. Tack för att du sedan rev ner det, och tvingade mig att bygga upp det igen.
Och D, älskade D, jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig för allt du gjort och stått ut med. Det finns inga ord som räcker.
