flödesskrivning och tidspress

uppläsning innan självkritiken hunnit komma med alla sina linjaler och pekpinnar

jag är inspirerad. motiverad.

varför är det inte litteraturfestival jämt?

kväll, svartmålade fönster

kom på mig själv med att stå stilla i mitt rum och må genuint bra

blev nästan lite varm i hjärtat av överraskningen,

är kriget slut nu?

jag har känt den smyga sig på, fridfullheten

jag vet att den varit på väg

det har varit mörker så länge

det har varit mörker på alla håll och i alla möjliga formationer

det har kommit så många hjärnspöken på besök,

och varje gång har de förökat sig och fått barn

en riktig jävla incestfamilj

– inte konstigt att man blir sjuk.

och nu skriver jag igen. inte bra kanske, men jag låter ord läggas på rad och hoppas innerligt att de kan inge någon slags känsla

jag skriver igen.

och för den som känner mig är det det tydligaste beviset på att jag,

fungerar

igen.

iakttagande ögon

får mig att tveka över mitt eget instrument

och min förmåga att hantera det

inte för att de är kritiska;

de vet inte vad jag gör, förstår antagligen inte ens mitt språk

men de finns i närheten

betraktar

bussen är fylld av deras lukt. manlig, utländsk, tjugofemårsdoft

så karakteristisk

och så ogripbar

trafikmeddelande på radion

vilka vägar jag inte borde ta.

återgår till en bok som handlar om oss som inte handlar om oss

gråter å hennes vägnar, deras vägnar, och stannar upp ett par sekunder för att gråta för vår skull

fast då blir ögonen svidande torra

jag har dåligt samvete för att jag inte gråter. för att jag inte hittar sprickorna inte vet vad jag ska göra

hela tiden säger jag vet inte. vet inte vet inte vet inte

jag har dåligt samvete för att jag inte känner på det sätt jag borde, hur det nu kan finnas ett "borde" bland känslor. jag har dåligt samvete för att jag ser ett borde. för att jag sätter upp spärrar och käppar och hinder i något som är så jävla underbart

att jag inte tror att jag förtjänar det

och jag har dåligt samvete för att jag inte tror att jag förtjänar det

för att jag får dig att tro att du inte räcker till ibland

när du egentligen räcker till så mycket att det blir överväldigande och jag inte vet var jag ska bli av

jag har dåligt samvete för att jag har dåligt samvete

och önskar att jag kunde vara precis som du.

du, i alla dina svagheter och mänskligheter

är den allra vackraste formen av liv.

i din tröja.

din teckning på väggen, din nalle på byrån ditt mynt på bordet

nej anna låt det vara här jag vill att det ska vara här

låser upp telefonen

letar efter missade samtal: vill ha dem

vill inte ha dem

låser upp telefonen

letar efter missade samtal; vill ha dem

vill inte ha dem

jag älskar ensamhet. självvald ensamhet.

är det här självvalt?

påtvingat?

jag gråter inte

känner inte

panik som inte väller fram utan bara långsamt,

mycket försiktigt,

tar varje cell i besittning

panik som inte väller fram, utan bara långsamt,

mycket försiktigt

kväver gråten

kväver alla uttryckssätt

alla utloppssätt

ett piller för din skull. ny karta.

önskar oss en karta.

önskar oss vad som helst som kan hjälpa.

undrar varför vi behöver hjälp;

när vi tillsammans är det renaste

vackraste

varför är det krig bakom dina revben?

och varför ekar det mellan mina?

jag vill sitta i ett frostlandskap med honom och sluta stelfrusna fingrar runt en varm termosmugg choklad

se solen smeta ut sig över himlavalvet för att sedan försvinna och lämna mörkret åt oss

och jag vill gömma mig i hans lockar och aldrig mer tänka på något annat.

jag känner att jag behöver den nu. få ur mig tankar ord känslor

i ett ursinnigt flöde som ingen stryper åt

och det kryper i kroppen. hur övervinner man det? jag ska. jag ska.

men hur?

tillägnat världens vackraste människa.

gråt

stress

lycka

stress

kallprat

konfrontation

gråt

flykt
stress

gråt

Hösten är vackrare än någonsin. Imorse låg dimman tjock och mjuk som bomull över världen. Över åsen stod solen och lyste med all sin prakt, den trängde sig genom diset och bländade mig fullkomligt. Längs åkern löpte silvertrådar. Jag var fullkomligt trollbunden. Bakom mig satt världens vackraste pojke och rörde lätt vid min rygg. Allting var magiskt. Att jag inte körde av vägen är ett under.

Nu sitter jag i eftermiddagssolen och äter glass. För en halvtimme sedan undrade jag om det inte var vår, solen var så varm mot min kind. Nu är kylan påtaglig. Det går så snabbt.

Jag ser att det var en vecka och fyra dagar sedan jag skrev här sist. Det går så snabbt. Under dessa dagar har jag blivit diagnosticerad med ångest, slutit fred med en vän, haft ett första utmanarscoutmöte, sjungit på en välgörenhetskonsert, varit så hungrig att jag inte vetat vad jag skulle ta mig till, läst en bok, varit med om ännu en vändning åt fel håll, varit så lycklig att jag nära på exploderat, känt hur min själ flätats samman med en annan. Och gråtit så mycket att det bildats eksemliknande fläckar under mina ögon.

Jag har blivit en annan person.

Men det är inte längre något jag föraktar.