Ikväll beger jag och min familj oss till Kina. Helt obegripligt och sanslöst och sinnessjukt fantastiskt. Jag ser verkligen fram emot det; att möta en ny del av världen, att se saker jag aldrig sett, att omgärdas av traditioner jag inte visste fanns. Det kommer antagligen stundom vara lite för mycket för mina numera så känsliga sinnen, men så är läget och det är bara att acceptera. Dessutom tvivlar jag inte för fem öre på att jag kommer njuta av det ändå. Upplevelsen. Närheten. Inspirationen. Det ska bli så fint att få spendera lite tid med min familj. Tillsammans. I en annan världsdel. Väskan är packad och om några timmar ringer väckarklockan. Behöver jag berätta att jag är redo?

          Om jag dör så vill jag passa på att säga att jag älskar er. (Varför skrev jag så? Jag har aldrig varit flygrädd.. Är inte det nu heller. Aja, jag älskar er i vilket fall som. Ha det bäst!)

Kom på att jag glömt att visa er Headshotfilmen, vilket är smått skamligt faktiskt, så bra som den är! Därför:

Kan ju även berätta att jag fått en bild till publicerad, dessvärre under Emils byline, och att jag skrivit en artikel till distriktet om lördagens äventyr. Lite fantastisk musik tänkte jag också bjuda på.

Känsloöversvämning när jag lämnade Skånskans kontor i torsdags. Jag gick med lätta, men smått vemodiga steg, och solens strålar förtrollade Malmö. Allting var så vackert. Jag var så nöjd med de veckor som passerat, hur mycket jag lärt mig - om branschen, om bildtänk och om mig själv. Jag log stort, och i varje steg jag tog rann spänning jag inte ens visste fanns i min kropp av mig. Jag skakade lite, log ännu större och var på väg att börja gråta hysteriskt. Vet inte vad som hände riktigt. Det var bara så fint och sorgligt på samma gång.

Jag har mött så otroligt många spännande människor under min praktik. Det går inte att bli annat än inspirerad.

jag vet inte om det är stabilt eller upp eller ner. fast jag grät lite nyss: orkar inte anpassa mig mer. imorgon kommer jag befinna mig i malmö en timme och femton minuter innan praktiken börjar, och jag kommer behöva vänta i ca två och en halv timme efter den slutat för att kunna ta mig hem igen. superhärligt, verkligen! speciellt eftersom jag börjar bli riktigt stressad inför resan. jag har inte packat någonting, har inte minsta koll på om det jag behöver är rent eller inte, och på lördag sitter jag i möte hela dagen. måndag innebär också möte, och så måste jag skriva färdigt loggen. och redigera lite praktikbilder till - och modebilderna, för där här den slutgiltiga deadlinen också snart gått ut.

på tisdag åker jag.

jag vet inte hur jag ska klara av det. allt ljud och ljus, alla dofter, all rörelse. jag vet att det kommer bli för mycket. men det är väl bara att acceptera. det kan ju faktiskt bli fantastiskt ändå.

något som är betydligt mer oroande är att jag glömmer bort att andas. och den här gången menar jag inte andas som i att ta det lugnt och pausa för en stund, utan den fysiska funktionen: jag glömmer bort att andas. kommer på mig själv med att hålla andan titt som tätt. eller så andas jag så korta andetag att luften inte riktigt hinner hela vägen ner och slå rot i lungorna. svårt att göra något åt det bara, tänker man på det blir det ju inte bättre precis.

idag gjorde jag förresten tidningsdebut. (halvsanning - jag har faktiskt haft med ett par bilder förut, men de har varit utan byline) tänkte beordra er som har skånska dagbladet att titta på stan runt-reportaget, fast det är väl ingen av er som har malmöupplagan, och då kan ni inte se det. lite synd där.

nu kom pappa hem. ska se om vi kan beställa biljetter till rättvik. eller så gör jag det imorgon.

en skälvning genom muren av silkespapper

överallt frigör sig fjärilar och flyger iväg. de tror att de är starka med sina

förtrollande färger

sedan faller de.

luften slutar bära eller orken går ur eller fienden kommer.

kanske var det bara

en illusion

och du går ut för att plocka stjärnor till frukost: tillsammans med en kopp te är det det bästa du vet.

du sitter där varje morgon, och varje förmiddag, eftermiddag och kväll. äter stjärnor till frukost.

allra bäst smakar de knaperstekta säger du, och slår upp tidningen för att lösa korsord.

jag är rädd

för kulörta papperslyktor och brustna lakan. en armé av fallande silkesfigurer omringar mig. skräckinjagande skuggor som dansar med vinden fyller mitt hem.

jag flyr

förvillar bort mig i oändliga tunnlar av vitt tyg. försöker sova, men vågar inte blunda

och allt jag vill, är att äta stjärnor

till frukost

Spontanpåhitt, och jag sa till mig själv att haka på trots att det inte i förväg hade passats in i något schema. Sa att det var bra att släppa kontrollen och följa hjärtat ibland. Så jag tryckte i mig fikan, slängde mig in i duschen och stressade ut till bussen. Trodde jag skulle missa den, men hann lyckligtvis. Och så fortsatte resan; förseningar och omkastningar tvingade upp hjärtat i halsgropen ideligen, men det löste sig till slut vid alla tillfällen.

Kom fram till Notariegränden och Sara, halvskabbig men på glatt humör. Sa hej till fina människor, åt lite god mat och tittade på Körslaget. Tiden vandrade iväg lite och sedan upptäckte jag för femhundrasjuttioelfte gången att jag blivit otroligt överkänslig för det mesta. För mycket ljud, ljus, liv och rörelse och huvudet håller på att gå i bitar. Musklerna runt öronen spänner sig som i någon sorts försvarsmekanism och det känns som om öronen expanderar. Jag flydde upp till ovanvåningen för att sitta och stirra i golvet en stund.

Förberedde mig på ångestattacker och allmänna dåligheter, sa att de fick komma hur mycket de ville; de kan inte göra mig något. Jag har ont och det bryter ner mig just nu, men är övergående. Snart kommer toppen att vara nådd och då går kurvan neråt igen.

Drog mig undan för att inte förstöra stämningen. Visst hade det varit fint med en kram men jag orkar inte vara den som alltid förstör människors chanser till att ha roligt. Och efter en viss tid vände kurvan trots allt, om det var ren viljestyrka eller resultatet av en något vilsammare miljö vet jag inte, men jag förflyttade mig neråt igen och lät leendet åter träda fram.

Musiken var högre än förut och jag tänkte att fan, det här är varför jag inte alls ska hoppa på spontana tåg! Jag klarar helt enkelt inte av det. Sedan valde jag. För det är faktiskt jag som har makten att välja, och jag var med mina vänner för att ha kul.

Så jag dansade resten av natten, och sjöng sönder min hals till fantastiska nostaliglåtar såsom Rock the world och I want candy. Det var otroligt fint.

i de sista kvarlevorna av snön blänker solen, de bländande gulvita tonerna får ett leende att träda fram på mina läppar: det var längesedan himlen var såhär blå. asfalten inunder är beströdd med grus, ser lite ut som ett modernistiskt konstverk faktiskt. guldstänk.

när mörkret faller är det svårt att identifiera omgivningen

och man kan, åtminstone för en kort stund, inbilla sig att man är ute på äventyr

mår fortfarande lite illa

och så saknar jag simningen. att ge allt och stiga upp ur bassängen med så dallriga ben att de knappt bär. det är fint på något vis. oerhört befriande.

märker att jag är väldigt nostalgisk den här veckan. romantiserar allt förgånget. kanske är det en väldigt sen motreaktion på att jag släppt saker så plötsligt och sedan gått vidare utan minsta tillbakablick. kanske är det för att jag mår så pass bra att jag kan tänka på dåtid utan att gå sönder.

jag är dålig på att sakna. på att verkligen sakna. men just nu finns det tre människor som jag faktiskt saknar väldigt mycket. har nog vant mig vid att ha dem så nära att detta utspridande av oss känns så påtagligt. sara, sophie och daniel, ni är otroligt fina människor. verkligen.

imorgon har jag praktik igen; i eslöv. låter sjukt spännande, eller hur?

försöker hitta passande musik, men jag vet inte riktigt vad jag känner. något sorts lugn har slagit sig till rot inom mig, ändå bankar huvudvärken som vanligt på med outsinlig kraft, tävlar om uppmärksamheten med en förskräcklig krampande mage. och sin uppmärksamhet får de; det är omöjligt att ignorera. enda sättet att överleva är ibland att hänge sig åt smärtan. men jag har bestämt mig för att smärta är övergående, så jag är lugn. harmonisk. känner mig beslutsam och realistisk. ja, realistisk. finns det realistisk musik?

fönstret är en ogenomtränglig mur av svärta och jag vill döpa detta inlägg precis som alla andra; virrvarr. känns som den mest logiska titel på allt just nu. virrvarr. ordet ligger fint i munnen, gör det inte det? (Låt floden komma. Låt den forsa in i mig. Över min smärta, och synderna jag bär)

          samtidigt känns allt så glasklart. jag har hittat en väg nu. vill inte lova guld och gröna skogar, för om något så har jag lärt mig att saker och ting tar längre tid än man tror, och vill. jag vågar inte vara naiv längre, det kommer göra för ont. men glasklart är det. jag har fattat ett beslut och nu står det skrivet i stjärnorna.

fast ett enda virrvarr verkar det ändå vara. mina ord är ju knappt läsliga. jag tänker dock inte göra något åt saken; ni får stå ut. se det som ett bevis på att när något är trassligt, till skillnad från trasigt, så går det i alla fall att reda ut.

Det luktar gott i mitt rum. Fönstret har stått på glänt hela dagen, trots att det är kallt ute. Det har till och med snöat lite idag; den där våren som såg så lovande ut för ett par dagar sedan tvekar nog lite vid dörren. Men det gör ingenting, för tiden springer så fort ändå. Det enda som gör att jag inte tappat greppet helt och hållet om den är att folk fyller år. Då går det plötsligt upp för mig att den rullar fasansfullt fort. Ja, fasansfullt är verkligen rätt ord. För jag flyter bara runt. Har fastnat i min bubbla av framochtillbaka-stadier. Nu snöar det visst igen. Och den fina pastellhimlen har blivit gråblå.

Jag tänker mycket. Har alltid gjort det. Och nu tänker jag ännu mer, fast jag kommer inte ihåg på vad. Ska man få bukt på sina problem måste man tänka väldigt mycket, och jag har nog tänkt så mycket att jag fastnat i mina spår och sedan tappat bort dem. Så jag lyssnar på Andreas Gregas Imorgon och försöker komma på vad det var jag hade på hjärtat. Det går inte så värst bra, men det gör inte något det heller.

Jag har visst praktik imorgon. Jag hade tänkt ta mig in till Lund och uträtta en hel massa ärenden, men dem får jag nog skjuta på lite till. Usch, jag tycker inte om det. Att inte kunna planera. Jag har upptäckt att jag är otroligt beroende av det – fast det är väl inte så konstigt. Har man fullt upp måste man ha framförhållning. Inte för att jag har särskilt fullt upp längre, eller jo, det har jag, men jag har tappat tempo. Samtidigt snurrar det på snabbare än någonsin. Konstig ekvation det där.

Och just nu sitter jag och beundrar mig själv lite grann, för jag har inte fastnat på en massa stavfel i ovanstående text, och det var minsann längesedan sist. Jag trodde att språkförsämringen skulle vara permanent, precis som den var för min moster, men det kanske inte den är. Jag hoppas att den inte är det.

Nu är träden svarta och himlen mörkt grå. Det är galet vad snabbt skymningen faller.

intensiv ensamdans i släckta rum. för att finna styrka.

jag är inte rädd för ångestattacker; de kan få komma som de vill. jag vet att de inte är farliga. de kan inte göra mig något ont. så vad är jag då så rädd för? någon slags oupphörligthet? det är nog så. men så länge jag vandrar i samma fotspår är det här oupphörligt. därför jag slutar nu. bytar riktning.

hjärtat bankar hårt och jag är andfådd, men det känns bra. det var självvalt.

jag dansade innerligt och fult för att jag ville.

tummen upp för blogg.se's kundservice!