snart bara åtta timmar kvar. sedan påbörjas resan.
tolv dagar tillsammans med natalie, innehållandes midsommarfirande på kungshol och vandring till gävle
– det kan inte bli annat än underbart.
vi två tillsammans är ganska oslagbara, så enkelt är det
och det är just enkelheten som är det vackra.
det går inte riktigt att sätta ord på, så jag lägger ner här.

vi ses den sjätte juli!

jag är inte den som saknar
säger jag
för det har jag aldrig riktigt gjort

slår upp ordet.
för vad är egentligen att sakna?
att vara utan, inte ha, lida brist på; längta efter

jag längtar sällan efter människor
har nog alltid varit naiv nog att tro att vackra blommor inte vissnar
att de alltid står där och väntar på mig när jag kommer hem.
bittert har jag gång på gång fått erfara att så inte är fallet.
de skrumpnar ihop och faller döda till marken, landar vid mina fötter
så sköra att de går sönder om jag försöker röra vid dem

jag har aldrig gråtit vid ett avsked.
jag säger alltid ajdö mentalt så långt innan det fysiska avskedet
att när det väl är där,
är inte jag där

jag är inte den som saknar, säger jag
för det har jag aldrig riktigt gjort

jag trivs alldeles för bra på egen hand. det kan ta veckor av egentid innan jag tycker att det hade varit fint med lite sällskap
jag glömmer liksom bort att det finns en värld därutanför
är det stressen som gör det? det eviga måstet att hinna med allt, överallt?
är det därför ensamhet är så tilltalande?

hur kan jag inte sakna?
hur kan jag glömma att tänka på de människor som betyder mest? hur kan jag spinna runt i mitt utan att vilja ha dem närvarande?
och hur kan jag gå vidare efter fantastiska händelser,
utan att förskräckas över att de tagit slut?

är det för att jag aldrig, riktigt,
är närvarande?
eller för att jag aldrig, riktigt,
låter människor vara närvarande
i mig?

jag är rädd att jag lyckas distansera mig till precis allt

jag är inte den som saknar
säger jag
för det har jag aldrig riktigt gjort
förut

det strålar från mina ögon, jag känner det
jag är så full av endorfiner att jag nästan tror jag är hög
känner knappt igen mig själv, säger saker som inte låter som om de kommit från min mun
åh vilken fin dag det varit. och gud vilka fina veckor jag har framför mig.
och gud vilken fin musik jag lyssnar på och gud vilka fina människor jag har runt mig!
och gud vad fantastiskt superfint livet är!

överraskande fridfull
och
förvånansvärt
lycklig

himlen hade lämnat speglar på marken
jag log och tänkte på alla små lyckorus som vandrat genom min kropp under dagen

så många ögonblick som behöver bearbetas
det blir som en blockad här inuti
jag stirrar ut genom oförstående ögon, betraktar hur solen tränger igenom grässtråna och målar om åkern
förundras än en gång över hur vackert hemma är.

jag vet inte vad som hände
mitt i allt det fantastiska kröp det i kroppen, jag flydde
stod inte ut med mig själv, ville inte att någon annan skulle se
flydde.
blundade i konstrasten mellan oavbrutet tempo på motorvägen och stillheten på motellet
omfamnade min kropp och bad den att sluta bråka. att istället ta till sig allt det vackra
– upptäcktes, avslöjades
satte ord på saker jag inte visste någonting om, lutad mot balkongräcket

pestsmittad. så avskyvärd att gråten gång på gång steg upp i ögonen
konversationer stannade av när jag kom nära, skratt blev lite för entusiastiska och lite för gälla
jag trodde, hade hoppats på, att det skulle finnas något litet vadjagärgladfördinskull
men allting var mer duhargjortdetoförlåtligaochjaghatardigsåintensivtattjaginteensvillmötadinblick
givetvis släppte jag honom när jag mötte er, givetvis vek jag av från min väg, givetvis sjönk jag ihop och kände mig som det värdelösaste kräk som någonsin existerat när jag såg er
allierade, enade.
hatande.

(pulsen skenar, jag andas häftigt och gråter bara av minnet)

försoning, allting var mitt fel och jag svalde det. vi firade med jättegod mat och skratt
sedan party med stämning på topp,
tills han kom.
ni såg en björn och jag såg de ledsnaste ögon jag någonsin sett
varje ord var ett avsked, trots att ingen av oss ville avsluta något
ingen av oss.
jag vecklade ut kartan och berättade hur vilse vi var, vi valde att försöka hitta ändå
helt fel val fick jag veta sen. sjukt jävla jättefel, trots att ni supportade i vilket fall som
men det handlade väl aldrig om det, egentligen?

ny iskyla i bilen och migrän som fan.
satt på världens vackraste ställe och skrev, men skakade så mycket att det inte går att läsa vad
ångest slog sig till rot i kroppen på allvar
och jag var rädd för er
så jävla rädd

dans och allsång i bilen
skrattattack och pappersplan
finaste ever!

tidsuppfattningen är helt borta. ångest fanns någonstans i slutet. två svalda attacker, och en riktig jävla dunderdos när jag gömde mig under täcket. den tillsammans med solstinget var jävlar i det inte att leka med. jag trodde att jag fysiskt skulle gå i bitar. frossa och syrebrist och sjuk solbränna och sån obeskrivligt jävla intensiv huvudvärk. och ångest. ångestångestångest.
vad tänkte jag på? allt. er, honom, hemma, sommaren.
sen fick jag en panodil och när "febern" lagt sig sov jag som ett barn

finns inget sätt att avsluta. jag har sagt mer än jag borde, jag har sopat ännu mer under mattan
det var en resa jag sent kommer glömma
och den var fin. fantastiskt fin. men med jävligt mörka inslag.

jag hade glömt hur vackert det är här. hur grönt, hur frodigt, hur stilla. hur gott luften smakar, hur rent vattnet är.
nu blåser jag ut andedräktsmoln i luften. dimman har lagt sig för att sova i gräset, jag vill göra likadant. låta fukten linda in det sårade och långsamt börja läka.
hur var resan? fantastisk. förjävlig.

och varför pratar jag med en vägg?
patetiskt.

jag vågar verkligen inte gå och lägga mig
när blev sömnen så fruktansvärt skräckinjagande?

så är klockan över tre
jag är så jävla dum.
vill slänga kärnan av skit någonstans långt åt helvete
men jag lyckas inte ens greppa den.
fan vad jag önskar att det fanns någon att prata med precis just nu
gud vad jag önskar att jag fortfarande kände mina vänner.

ångestattack building up.
vågar inte sova. vågar inte ens skriva.
vill ututut
men alla sover
och jag vågar inte ensam
just nu är det jävligt farligt att vara ensam.

vet inte vad klockan är. ganska mycket tror jag: de andra sover
jag borde också göra det, är ganska så jätteslut. somnade mitt under bion,
gång på gång på gång
men det är konsekvenser man får ta när man försöker leva dubbelliv
antar jag

varm vind och krampaktiga andetag
det är så jävla vackert här.
önskar att det kunde slå ut det trasiga och trevande
: men jag var den som rev muren mellan två fiendeläger,
nu regnar det ammunition överallt.

explodera, implodera. min kropp väljer alltid fel alternativ
en tickande bomb som bara startar om
det hade varit fint att få upphöra ibland.

this.

bilder från resan, tagna av Emma Svensson, finns här