när det oundvikliga hände

min kropp i besittning av sådan hjärtvärk och hysterisk gråt

och jag förstod inte hur jag kunde reagera så starkt,

på fiktion

som visserligen inte helt var fiktion, men det fick jag veta först efteråt. när paniktårarna redan kommit. översköljt allt annat.

jag kramades hårt, och sedan hårdare. skrattade åt mig själv, panikskratt, för att känslan inte släppte.

obotlig sorg.

total hopplöshet.

men det är väl så,

de vackra människorna förlorar alltid till sist

finns alltid någon konsekvens någonstans som väntar och väntar på rätt tillfälle

att förgöra

och av någon underlig anledning,

alltid lyckas

livet upprepar sig. bevisar det gång på gång.

striden är slut sedan länge, missförstånd har retts ut

ändå kommer frön, små taggiga klibbiga tankekorn från obehöriga håll

och tränger igenom asfalt

tränger igenom allt

de fina människorna förlorar alltid till sist.

varför?

de sår inga frön.

balkongräcke genomborrar havet

genomborrar det lugn jag försöker finna

i svarta vågor

för det behövs.

kommer hem den tjugoförste. är inte kontaktbar på mitt vanliga telefonnummer.

letade poesi, hittade minnen

men det värsta var inte ångestnätterna. inte annan dag jul med tolv par fastnaglade ögon. inte självhatet eller hopplösheten.

det värsta var de vackra stunderna.

de stärkande kommentarerna från vänner.

jag blev så brutalt medveten om vad jag förlorat då.

när jag möts av ett "jag läser din blogg"

skäms jag lite

vartenda inlägg är ju bara olika ordkonstellationer av "jag mår dåligt", och det är inte något jag egentligen är speciellt sugen på att visa upp. det hade varit mycket mer inspirerande med rädda världen-texter á la Emma Graesen, eller positiva utmaningar á la Navid Modiri.

men sånt jag skulle vilja visa upp skriver jag nästan aldrig. längre.

så varför fortsätter jag posta inlägg?

2008, när bloggen kom till, var den en önskan om att få respons. att bli ett forum att utvecklas i. sedan kom gymnasiet, och i takt med att vänner hamnade på allt större avstånd både inuti och utanför, blev den ett desperat försök att hålla dem kvar nära. om jag öste ut mitt innersta här, fick de ju reda på vad som hände i mitt liv; och vi behövde inte tappa bort varandra så mycket.

det gjorde vi ändå.

sedan mådde jag riktigt jävla dåligt på riktigt. stressen kom och åt upp mig, och lämnade inte särskilt mycket kvar. bloggen blev ett utloppssätt för allt det svarta, och sedan rop efter rop på hjälp.

på någon vänster kändes det som att ju mer jag ropade, desto mindre fick jag.

idag. varför skriver jag idag?

jag är trött på att lämna mörka spår efter mig. vill folk veta hur jag mår, får de faktiskt fråga. och vänskap, jag tror inte riktigt på min förmåga i det sammanhanget längre. jag verkar inte lyckas behålla någon tillräckligt nära. kanske är jag för krävande, kvävande. de flesta verkar föredra andra människor i alla fall.

och jag låtsas lite för ofta att jag klarar mig.

men vem klarar sig egentligen?

och varför skriver jag här?

antar att jag väntar på någon slags ny era. en tid, då det jag gör och tänker omvandlas till något som faktiskt är läsvärt. igen.

jag älskar dig.