sköra toner från en speldosa strömmar in i mina hörselgångar

jag ligger utslagen på min smala säng och tänker på ingenting

för den här veckan har

när man räknat bort undantagen

lämnat mig fri från virrvarrstankar och kaosgångar och tumultvägar

och istället fyllt mig med vitt pärlskratt och barnasinne

mina ögonlock stupar snart

min kropp sjunker genom det mjuka, finner ett svävande tillstånd

och mellanrummet mellan mina andetag breds ut

lämnar plats för stillhet

den svarta natten har redan anlänt och förtöjt sig i bryggan

men genom fönstret ser den vänligsinnad ut

för det svarta är inte svart, utan ett potpurri av färger

speldosan spelar igen

och jag tänker på en rosa balettdansös i plast och tyllkjol

vars skönhet jag fascinerades av vid lägre ålder

idag fascineras jag mer av saker som inte anses vackra,

så som regn

fördomar

och spindelnät

tiden lämnar ingen orörd

min speldosa är förstörd och bortblekt

ballerinan har säkerligen vandrat till någon vacker glänta för att insupa ögonblicket

och hon har nog klippt sig och tappat sin kjol

och kanske dansar hon där, och tänker på mig

på mig, som är kvar

men ändå inte.

hon som trodde att det var för evigt

blev utbytt till slut

och regnbågen föll

med allt den hemlighöll

stjärnor blev till sten

kalla fötter sammanfogade med bleka ben

och allt han undanhöll

hur världen förföll

blänkte i återuppväckt månsken

surrogat

hon som litade blint på ett för alltid

tvingades till celibat

och dansen avstannade

tystnad blandat med missunnande

osynliga spikmattor under ömma tår

bortglömda faser från så kallat gyllene år

och allt han förbannade

skeppet han underbemannade

seglar nu iväg, mot sorgeår.

för vem kan skriva om virrvarr och vägskäl när världen står stilla?

vem kan kan skrika ut hat och kärlek när allting fungerar i harmoni?

för vem kan finna ett orosmoln på en klarblå himmel?

vem letar efter en genväg när banan är rak?

det är i lugnets vaggande famn man inser att

här och nu

är något bra

när verkligheten blir suddig i kanten.

Jag hade sett fram emot att träffa honom så länge. Jag hade byggt vackra förhoppningar på korta minnesbilder under en sådan lång tid att när jag insåg att jag faktiskt skulle träffa honom igen, blev jag alldeles tom. Nollställd. Jag kom inte ihåg hur han såg ut, jag kom inte ihåg vad han sa eller vad det var som gjorde att han hela tiden fick mig att le.

Men jag blev påmind om det så fort vi sa hej. Så fort jag såg honom. Så fort jag kramade honom.

och så fort jag märkte

att hans blick inte vilade på mig

på samma sätt som den gjort förut

dog jag lite

inombords.

Jag vet inte vad mitt eget kroppsspråk sa. Om det undvek honom eller bjöd in honom. Jag vet bara att jag ville vara den som låg bredvid, och det fick jag inte. Jag låg längst bort. Jag kunde inte ens titta på honom, han var dold bakom andras ben.

och någon stans där på vägen, rasade något

och det självförtroende jag trodde att jag skaffat mig

rann iväg någonstans

för att aldrig mer bli

återfunnet.

och lämnas kvar

osynlig.

Jag är blyg. Det tar tid innan jag öppnar mig för någon och det tar tid innan jag vågar komma nära. Jag är inte den som drar roliga skämt eller startar intressanta diskussioner. För att vara ärlig står jag faktiskt mest bredvid, och tittar på. Svarar på tilltal, men skapar aldrig något själv.

Jag vet inte vad det är som gör det, men jag har svårt att lägga mig i en argumentation. Inte för att jag inte har vettiga saker att säga, utan för att jag inte vill avbryta folk. Jag väntar istället på ett andrum där jag kan sticka in en replik eller två, men oftast när det där andrummet väl kommer och knackar på, är det försent, och det jag ville säga är inte längre relevant.

Jag lärde mig nog bara att vara förståndig och lojal och omtänksam och snäll. Jag lärde mig nog aldrig att ta plats. Den här helgen gjorde mig väldigt uppmärksam på det - nya människor, nya sätt att vara och nya vanor fick mig att inse, att jag aldrig tar plats. Jag flyttar på mig, släpper förbi, kryper åt sidan, viker undan. Står aldrig kvar. Låter aldrig någon annan byta bana. Studsar bara själv mellan punkt ett och två, ljudlöst.

De senaste dagarna har jag umgåtts med fina människor, väldigt fina människor och jag har skrattat massor och mått bra. Jag visste att de inte skulle vända mig ryggen om jag öppnade munnen och jag visste att de inte skulle skratta åt mig vad jag än sa, ändå stod jag mest tyst bredvid och log, så som jag alltid gjort.

Och det slog mig så jävla hårt i bröstet när insikten byggde bo och gjorde sig hemmastadd;

jag lärde mig aldrig att ta plats.

I väntsalen på Älmhults station sitter fyra människor; två Annor med varsin stor ryggsäck och två småtjocka, medelålders män. Vid männens fötter står ett par plastkassar fyllda med mat och glasflaskor. De fyra människorna småskämtar lite och samtalar stundom med varandra allihop, stundom endast med den person de sitter bredvid. Männen är gladlynta och spralliga och även den dummaste kan se att de är påverkade, men trots allt är de hövliga och trevliga.

      Plötsligt tar den ena mannen upp en glasflaska med klarrött innehåll ur en av plastkassarna och häller i sig några klunkar. Sedan möter han Anna 1's blick och frågar om hon vill smaka? Hon avböjer med ett bestämt nej tack. Mannen skrockar lite för sig själv och mumlar att jo, så länge du säger tack är det väl lugnt.

      Anna 2 skrynklar ihop hela ansiktet för att inte brista ut i bubbelskratt. Hon visste ju till skillnad från mannen att Anna 1 var scout i nykterhetsrörelsens scoutförbund med allt vad det innebär och att röd vätska erbjuden från en främling inte riktigt var ett intressant erbjudande. Hon grimaserade, tittade ner i golvet och pillade på sin mobil, allt för att inte skrika ut sitt skratt - men kunde inte för allt i världen låta bli att se ironin i att två alkisar öppet erbjöd nyktra scouter att dela deras hjärtevärmande röda vätska. Och att den var något långtlångt ifrån den t-röd de här Annorna var vana vid.

baklänges

på mage

ensam

tillsammans med någon

sittande

stående

och nu har jag jätteont i svanskotan,

men gud vad kul det är att åka pulka.

andas lätta andetag

pliktrymning, tankeförskingring, vårinringning

solskensvarma ryggtavlor

och på tok för lätta skor

att vandra bredvid på en boulevard

där dag blir natt och natt blir dag

pliktrymning, tankeförskingring, vårinringning

en resa utan avslutning

bara en förhoppning

om att aldrig finna en slutpunkt

utan bara vandra runt, runt, runt

Jag var på countrymässa idag för att fotografera min pappas band. Och på något underligt vis gillade jag det.

Jag vet inte vad det var som gjorde det så speciellt, men jag rös av välbehag under filmkvällen på LBS. Jag krängde godis, kollade på dåliga filmer och stormtrivdes. Jag skrattade. Massor. Och hela jag var en bubblande lyckodryck, timme efter timme.

      Jag somnade till Charlies änglar någon gång mellan halv fyra och halv fem. Vaknade sedan vid kvart i fem på grund av att filmen tagit slut, och förflyttade mig till golvet i "uppehållsrummet" för att sova vidare. Lulu sussade sött i Jacks sovsäck. Ludvig låg utslagen på soffan. Jag var så trött att jag knappt visste var jag hade min rumpa, men ögonblicket var vackert. Jag kände mig.. hemma.

Efter lite för få timmars sömn och en del städning tog jag sedan tåget till Höör där mamma och Sara hämtade upp mig, och vi åkte till Farhult för att fira Teds födelsedag. Kalaset bestod av ett potpurri av god mat, härligt väder och fina kusiner. Det innehöll även lite datorstrul, rundpingis och dunkgömme. Och skymning vid ett silvermålat hav.

      Jag njöt i fulla drag. Jag tycker om mina kusiner, jag gör verkligen det. Och jag tycker om den där känslan av frid som bosatt sig i mitt bröst.

jag lägger mig ner och blickar upp mot rymdpartiet ovanför.

det finns inget annat just nu,

bara kall gnistrande snö och blinkande eldklot

varma tankar

blossande kinder.

jag lägger mig ner i det vita, händerna utsträckta mot världen

smälta iskristaller har byggt bo i böjda ögonfransar

skrattrynkor har målats fram

jag landar i det vita, leende.

      Men vi har övergått till något som inte längre bara består av beröm, det vi gör är inte längre bra. Alls. Fortsätter vi så här kan vi bryta ner honom, vi kan förstöra allt det där vi är så avundsjuka på och allt det där vi beundrar. Jag vill inte att det ska hända, så jag ber er - tänk efter. Att småtetas för att någon är otroligt duktig är okej en gång, två gånger, kanske till och med tre gånger - men sedan blir det för mycket. Då börjar det hämma istället för att utveckla och sporra. Då blir det press och krav och bryter ner. Det är så lätt att rita ut ett mönster, att skapa en rutin. Vi har så lätt att fastna i sånt här. Att bara fortsätta att spotta ur oss ord vars innebörd vi inte riktigt förstår.

      Han kommer aldrig att säga stopp, nu har ni gått för långt. Han kommer aldrig berätta för oss att våra ord har en bittrare underton än vi själva märker. Han kommer att vara tyst, för det är så det fungerar. Det är svårt att peka på felen ingen annan än man själv ser. Det är svårt att förändra andra. Han kanske inte insett det själv än, och kanske inte tror att det någonsin kommer ske, men jag vet att vi har kapaciteten till att förgöra. Om vi fortsätter såhär. Utan att tänka oss för; vi kan förstöra. Jag ser tecknena. Jag vet precis vad som kan hända. Jag har varit där. Låt oss inte peka ut samma väg att gå för honom. Han förtjänar bättre.

Idag var jag för första gången i mitt liv på en gudstjänst utan att själv medverka. Jag var blöt och sen eftersom jag körde och välte på vägen dit, men jag misströstade inte för det utan gick och satte mig bredvid en liten tant i en bänk ganska långt bak. Gudstjänsten började.

De sjöng. En stor kör sjöng för allt de var värda och glädjen lyste ur deras ögon. Jag såg hur gemenskapen svävade runt dem och hur varje litet ord de uttalade hade en mening. Det var som om de delade en hemlighet. En hemlighet så stor, att jag ryste av välbehag trots att jag nog var den enda människan i hela kyrkan som inte delade den. 

Jag tror nämligen inte. Har aldrig gjort. Jag är inte döpt och inte konfirmerad. Som yngre kunde jag inte för allt i världen förstå hur folk kunde påstå att det fanns en gud, jag kunde inte begripa att de sa att de trodde. Tyst konstaterade jag istället för mig själv att de var grundlurade.

Idag beundrar jag dem.

Jag beundrar de människor som hittar styrka genom att tro. Jag beundrar de människor som ser regnbågar genom grått dis. Jag vill också vara en av de som ser en större mening, en av de som litar på kärlek, godhet och storhet. Som tror att alla är värda en andra chans och att alla är unika och värdefulla.

Jag vill vara en del av allt det där. För kristendom är faktiskt något av det vackraste jag vet. Jag önskar att jag inte satt fast i förnekelsen, jag önskar att jag inte var fullt övertygad om att det är människan som skapat gud istället för tvärtom. Jag vill tro. Jag vill. Men jag kan inte. Jag gör inte.

jag vill bara känna hur det känns

att vara en del av världens alla färger

att vara en av två i en lyckobubbla

innan den spricker

jag är tom på ord

varken glad eller ledsen

i extas eller melankoli

inte sårad och inte lycklig

jag är tom på känslor

tom på tankar

tom på liv

jag har spenderat så många timmar ensam

bråkat med mig själv och mitt huvud

att nu, när det här lider mot sitt slut

känner jag ingenting

bara ett tomrum

där något förut fanns.

det är inte harmoni, det är inte lugn

det är ingenting

ingenting

ingenting.

jag vill gömma mig mellan din hals och ditt hår

jag vill ligga bredvid och lyssna till andetag

huvudet mot din axel

Jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror det är något bortom uppmärksamhet. Vi lever i en värld där allt ska ske i raketfart. Ingen har tid att bry sig om människor, att läsa av hur omgivningen mår eller att försöka hjälpa. Ingen har tid att se det som inte är prioritet ett. Och då behöver man vräka ut sitt liv genom ett tangentbord. Då behöver man skrika det högsta man kan. Skrika ett skrik som aldrig tystnar. Ett skrik som finns kvar, så att folk kan höra de panikartade orden när de känner att de har tid. När de har tid att bry sig. Tid att vara mänskliga.

Jag tror att vi skriver blogg för att nå ut till de som inte vill se. Till de som aldrig har tid. Jag tror att vi skriver blogg för att det bara är på så sätt vi får tala till punkt, säga allt vi vill säga, utan att bli avbrutna av möten eller telefonsamtal eller tågpassningstider.

Jag tror att vi exponerar oss själva, fläker ut det innersta för att det bara är då, vi känner oss hörda.

När jag skrev texten någon annan tänkte jag först inte att den handlade om mig. Den var fiktiv, tomma ord. Men sedan insåg jag att den visst handlade om mig. Och bekräftelse. Och självförtroende. Den handlade om den människa jag är de dagar då allt far åt helvete. Dagar som den här. Då allting faller och det enda man vill ha är bekräftelse. Någon som berättar för en att man är underbar, fantastisk och inspirerande. Någon som säger att man är söt och snäll och klok och vacker. Och älskadälskadälskad. För de som är älskade är ju vackra människor. Och den dag man kan känna sig vacker stiger självförtroendet. Man ser ett leende i spegeln, inte ett som uppstått efter ett skämt, utan ett inre leende. Ett leende av välbefinnande. Ett leende som säger att man är någon. Älskad av någon. Vacker för någon. Klok enligt någon. Inspirerande för någon. Omtyckt, älskadälskadälskad.

Det var länge sedan jag mötte ett sådant leende i min spegel. Allting omkring mig faller isär. Vänskapsband knyts upp, mental styrka sipprar iväg, avdunstar, och vägarna målas med is. Allt för att man ska halka, och falla. Trilla, ramla, slå sig, gå sönder, bryta ihop. Tappa lusten. Orken. Tron. Gråta. Jag har blivit bra på att gråta. Jag har blivit bra på att sätta krokben för mig själv och sedan falla. Och jag har blivit riktigt jävla duktig på att såga ner varenda liten kloss av självförtroende jag någonsin byggt upp, massakrera dem tills allt som återstår är flisor. Sågspån. Något som var.

Ibland önskar jag att jag också varit en av de som festade varje helg. Det känns för sent nu, jag har gjort mitt val. Jag vet att man inte finner kärlek genom flaskan, men jag tror att i berusningen bygger man upp något som.. jag tror att genom att strula runt och vara allmänt fjortis bygger man ändå upp något sorts självförtroende. En känsla av att man trots allt är älskbar.

Ibland önskar jag att jag aldrig blivit en duktig flicka. För duktiga flickor är bara duktiga. Duktiga för att tillfredsställa andra, aldrig sig själva. Duktiga för att chansen att älskas ska öka, men det gör den inte. Det handlar om personlighet, inte bedrifter. Och som duktig glömmer man ofta bort sig själv bland alla krav på att vara just duktig. Och skulle man mot förmodan älskas ändå, ser man inte det eftersom man är upptagen med att vara duktig.

Jag tror att man måste ha bra självförtroende för att vara lycklig, och jag tror att det självförtroendet kommer ifrån att vara älskad. Behövd, omtyckt. Jag tror att, det enda sättet att bli älskad är att själv älska.

Hur gör man det?

I pausen, där hela världen glömmer bort att jag finns. Där ingen ser något värdefullt i mig, eller något med minsta potential till skönhet, går solen i moln och jag, jag blir en parasit. Någon annan. Något sämre. Hur ska någon kunna se något vackert i något dåligt? Hur ska någon vilja tända solen igen, för mig, en skuggvarelse? Varför gör jag inte det själv? Jag. Kan. Inte. Skuggor når aldrig till solen, de gömmer sig bakom ett ting, en gestalt, en varelse. Skuggor hamnar i bakgrunderna, oförmögna att stå själva. Skuggor är parasiter. Parasiter behöver andra för att överleva. Eller solsken.

Solstrålar är vad jag behöver. Värmande ord, välkomnande gester. Leenden. För att växa, för att bli något självständigt behöver jag omtanke. Jag behöver färg att måla mina tankar med, jag behöver verktyg för att få gråskalan att försvinna. För att bli någon annan. Den någon annan som jag vill vara. Den någon annan som är jag.