Jag stötte på påståendet att Ecstasy är ofarligt. Att biverkningarna skulle kunna förebyggas om man bara var mentalt förberedd på vad som skulle komma att ske. Personen menade, att genom  noggranna beräkningar och en grundlig research skulle man kunna tappa kontrollen utan att tappa kontrollen. Man skulle kunna njuta av berusningen; fyllas av självförtroende, lyckokänsla och outsinlig energi – utan att behöva komma i kontakt med drogens negativa sidor.

Det skrämmer mig att en så liberal syn på droger överhuvudtaget finns kvar i dagens samhälle – trots flera år av massivt informationsflöde om dess konsekvenser i skolor, idrottsföreningar och media. Ingen kan ha undgått att Ecstasys huvuduppgift är att frisätta serotonin, kroppens ”lyckosubstans”, för att ta en till extas. Och ingen kan heller ha missat att för mycket av detta ämne får nerverna att löpa  amok – vilket leder till den önskade berusningen. Vad få däremot verkar veta är att serotoninet inte bara reglerar vårt humör och beteende, utan även inlärningsförmåga, minne, aptit, sömn och kroppstemperatur. Just det där med kroppstemperatur kan bli ödesdigert.

I rusets omvälvande tillstånd förlorar kroppen förmågan att veta var gränserna går. Vi skrattar, älskar, dansar, dansar, dansar – tills vi kollapsar. Slut på energi. Sömnbrist. Vätskebrist. Söndrig kroppstermostat. Under ett ecstasyrus kan kroppen bli så varm att blodet börjar stelna i kärlen, vilket ger upphov till blodkroppar och kramper. Kroppstemperaturen kan ligga på över 42°C, vilket i sig är dödligt.

Ändå kan det vara farligt att dricka vatten då man är påverkad, speciellt som kvinna; njurarna kan få problem med att göra sig av med överflödigt vatten och blodet späds därför ut, vilket leder till förvirring, sänkt medvetande och epileptiska kramper.

När ruset är över är det dags för baksmällan. Det lagrade serotoninet är slut och nerverna kan därför inte sköta sina normala uppgifter. Under tiden hjärnan återhämtar sig för att på nytt kunna bilda serotonin, känner vi oss deprimerade – i allt från ett par timmar till flera dagar. Är två timmars rus verkligen värt två dygns baksmälla? (Om man nu ens har turen att få vara med om den?) Jag är tveksam. Mycket tveksam.

Ju djupare man gräver i Ecstasys biverkningar desto mer faller argumentet att man skulle kunna värja sig mot dem  genom att vara väl förberedd. Och jag ställer mig frågan hur man kan spotta ur sig ett sådant påstående? Det kan väl inte bero på okunskap efter all denna informationsbombning? Väljer vi att blunda? Är vi i så stort behov av att fly verkligheten att vi vägrar att lyssna?

Jag är rädd för det.