enformighet
jag vill ha något monotont att fokusera på
en outsinlig hög med disk, som behöver skrubbas, sköljas, skrubbas igen
eller meter efter meter lack som ska förgöras under en slipmaskin
jag vill göra något som kräver låg tankeverksamhet men ändå håller mig igång
huvudet är för tungt för att tänka kreativt
stillheten gör det värre
den är inte monoton, bara innehållslös
lakanet har målat labyrinter på mina ben
det är det närmsta jag kommit en monoton rörelse idag
men evighetsmönstret lugnar inte mig
jag vet inte riktigt var jag ska bli av
snubbellina
du har rubbat hela min värld
och jag som aldrig blir yr:
jag vinglar, svamlar, famlar
(jag skulle kunna falla så jävla hårt för dig, om jag bara lät det ske)
du är så vacker när du sover
jag vill inget hellre än att röra dig, följa ditt ansiktes kontur med fingertopparna
försiktigt trycka mina läppar mot din kind - fast jag låter bli
vill inte väcka
vill inte störa
inte rycka dig bort från din fridfullhet
(jag skulle kunna falla så jävla hårt för dig, om jag bara lät det ske
- men så länge hon fyller dina tankar tänker jag stapla upp alla hinder jag kan hitta
vad som helst, som får mig att inte tippa över kanten
jag vill inte att du ska glömma henne
jag vill inte att du ska sluta älska henne
jag hoppas bara att du inte längre
är kär i henne
- inte nu, när du tagit mig hit)
jag vet att du inte vill ge några löften
och jag tänker aldrig be dig om ett heller
jag vill inte tvinga fram något,
som kanske inte finns
det är inte lätt att gå balansgång under yrselanfall
och jag vet inte hur mycket jag måste styra upp själv
eller hur mycket jag ska lämna åt vinden
kan jag lita på att den för mig till dig?
- å andra sidan, om din inte för dig till mig
kan det kvitta
(jag skulle kunna falla så jävla hårt för dig, om jag bara lät det ske)
.
Jag tror inte ni kommer förstå hur stort det här är för mig; men jag har varit i princip huvudvärksfri i en vecka nu. Trots att jag sovit borta, varit uppe sent, varit fysiskt aktiv och figurerat bland folk har inte huvudvärken knackat på några längre stunder, och de stunder den knackat på har den inte varit förjävlig.
Jag sover bättre också. Inte bra, men bättre.
Om man försöker berätta något blir det oftast antingen en success story eller en nattsvart berättelse. Det har varit så mycket nattsvart på sistone att jag inte bryr mig om att den här inte nödvändigtvis behöver vara en bestående en, men den är definitivt en success story. Nuet är bra.
Nuet är bra. Inte perfekt, men bra. Och jag vill förresten inte ha något perfekt, jag vill ha skrovliga ytor och rundade hörn. Något oväntat bakom husknuten. (Stannar upp, och tänker på hur jag nuförtiden så ofta säger emot mig själv. Mer eller mindre omedvetet var allt jag gjorde fram tills för en dryg månad sen att försöka uppnå perfektion. Att uppfylla andras definition av perfektion, för att.. Jag vet inte, själv bli en success story?
jag kan inte skriva.
jag klarar inte av det.
och faktum är att mina tankar handlar inte särskilt mycket om mig själv längre, men jag vågar inte riktigt låta dem flyta ut i fast form, för då skulle de antingen bli en success story eller en nattsvart berättelse - och du är inget av det. Vi (om det ens är en benämning jag borde använda) är ingen success story, inte heller något nattsvart. Inte ens någonting mittemellan. Vi bara är.
lite ordbajs sådär
idag fick jag veta att mitt TSH-värde var ännu lägre än förra gången, och att de ville ha in mig på en tredje koll om en månad... jag vet fortfarande inte vad det innebär, eller hur allvarligt det är - men jag fick reda på att om det fortsätter sjunka kommer de att skicka vidare mig till en annan läkare (mer specialiserad antar jag), och då borde det vara ganska allvarligt...
men vet ni vad?
inget kan göra mig låg idag!
för jag har varit fri från huvudvärken i två hela dagar
och jag har varit fysiskt aktiv och jag,
jag har ta mig tusan fungerat helt felfritt i två dagar!
dessutom sken solen, och igår träffade jag Elin för första gången på ungefär hundra år
*happy dance*
och imorgon lär också bli tokbra!
god, I feel like a human being again :D
love is my drug is my medicine (stay with me honey, stay with me)
och varje dag som går får dig att glida längre iväg
trögflytande massa separerar oss, vi tappade orden
jag visste att jag skulle skrämma bort dig, för visst är det så?
jag är ett jävla nervvrak,
och vem orkar tycka om någon som knappt kan hålla reda på sig själv?
okej, change in the wind.
jag kanske inte har tappat dig
men,
...
I scare myself.
ibland serveras metaforerna på silverfat
himlen morrar i bakgrunden
men regnet är lika obeslutsamt som jag
ska vi välja den enkla vägen och ge upp hoppet om vår solskensvän,
ska vi än en gång ge vika för stormens styrka?
jag ger mig själv alldeles för mycket tid att reflektera
distansera, infektera, censurera
tänk, om jag ändå bara kunde acceptera
då jag tittar upp,
är himlen fylld av grå moln, ännu inte riktigt redo att släppa sin börda
då jag blickar framåt,
är det klarblå dekorerat med fluffiga vita formationer
bakom mig morrar världen fortfarande,
men det hotfulla vägs upp av det mest fridfulla fågelkvitter
lugnar långt in i själen.
ett helt knottsläkte försöker hindra mig att se kopplingen mellan vädret och mitt liv,
då de bombarderar mig från alla håll och bokstavligen biter sönder mitt ansikte
men jag,
jag har redan insett att fågelkvittret är du
jag ska bara finna styrkan att på allvar lyssna på din sång
och ta steget ut i solen
amnesi och afasi och apati
jag har att den här jävla skiten inte ens lät mig behålla förmågan att skriva
svärandet är inget bra tecken
alltså, jag är rädd.
jag är fan rädd nu
borde inte saker börja bättra sig?
jag tror inte på smärtstillande
jag vill behandla, inte bedöva
men nu,
nu hade jag fan kunnat hälla i min en hel jävla burk piller
bara för att slippa för en liten stund
en liten kort sekund
jag kommer inte ihåg vad jag förut klassade som välmående
jag har totalt glömt bort allt vad det innebar
idag är jag glad om mitt tillstånd är så pass stabilt
att jag kan ta mig igenom en hel dag, utan att bryta ihop
eller förfalla till apati
(hur patetiskt det än låter;
jag skulle inte klara mig utan dig)
.
har laddat upp med ett glas brus
och för säkerhets skull finns ett helt rör med fler tabletter i väskan
de finns alltid i väskan numera
trots att jag inte tror på dem
för fem öre
skolavslutning
MPL08a, <3
foto taget av en tjej vars namn jag inte känner till.
Mingel, mat, megafon och diplom - jo det var en ganska fin avslutning. Lite väl utdragen, men ändå alldeles för kort. Jag var nog den enda som inte höll med Bella då hon höll tal och sa att "Det ska bli så jäkla skönt med sommarlov".
Det känns bara så fel... Jag har missat så mycket att jag inte vill acceptera att ett år faktiskt har passerat. Och.. Och, jag vet inte vad jag ska skriva. Det mesta jag skriver är skit nuförtiden. Fast jag börjar bli bättre. Lite grann, sakta men säkert. Eller förresten, inte säkert. Men sakta. (För sakta.)
Det känns bara så fel... Jag har missat så mycket att jag inte vill acceptera att ett år faktiskt har passerat. Och.. Och, jag vet inte vad jag ska skriva. Det mesta jag skriver är skit nuförtiden. Fast jag börjar bli bättre. Lite grann, sakta men säkert. Eller förresten, inte säkert. Men sakta. (För sakta.)
osammanhängande
Okej, det här kommer att låta galet, speciellt med tanke på hur jag mått den senaste tiden och varför - men jag vill inte sluta skolan imorgon. Jag vill inte ha sommarlov, jag är helt enkelt inte redo för det.
Inte än.
Det är inte bara det att läsåret har rullat iväg utan att jag riktigt hunnit med, det är inte bara det att jag nu är ett år närmre student och vuxenliv med allt vad det innebär; det värsta är att under alla de veckor jag varit sjuk, "sjuk" eller för trött för att kunna vara mentalt närvarande, missade jag att tiden runtomkring mig fortsatte ticka. Jag märkte inte att den vandrade framåt då jag stegade bakåt.
Imorgon är det exakt fyra veckor sedan jag kollapsade. Den lilla tidsuppfattning jag hade kvar tappade jag definitivt bort då. Och jag har nog inte riktigt hittat den ännu, för jag vet inte vart den här månaden har tagit vägen. Eller vad jag gjort. Det är så lite jag vet numera. Ändå vet jag så mycket mer, om mig själv, än förut. Och nu tappade jag tråden... Inte för att jag riktigt hade någon, det känns som att jag fått en ordblockerare installerad, allt jag försöker få ur mig trycks bara upp mot skallbenet, det släpps aldrig ut.
Men jag vill inte sluta skolan imorgon. Eller ja, ett slut är det ju oavsett inte, jag har två år kvar, men jag vill inte ha lov. Jag vill inte "befrias" från något. Jag är så pass pigg att jag klarar av en skoldag nu, eller, i alla fall de i princip lektionslösa vi haft den senaste tiden - men jag är inte så pigg att jag själv kan ta initiativ till att göra något av min dag. Eller haka på andras planer. Ett lov skulle innebära, rättning; ett lov kommer innebära, att jag säckar ihop framför datorn och ser dygnen flyga förbi. Hur det skulle vara bra för mig kan jag inte se. Jag vill inte ha lov.
Jag vill ha kvar skolan och människorna som finns där. Jag mår så bra där, så oerhört bra där. (Oj, det där varnade Anna mig lite för. Risken med att lägga mer energi än man har på något för att man tycker det är så kul... Sådan är min absurda kärlek till skolan. Inte så jättebra, nej.)
Jag tror jag borde lägga mig nu... Can't wait to meet tomorrow. Heh.
inte riktigt än, men snart.
Idag stod jag i pyjamas och sjöng i regnet
den är fortfarande våt
och jag är fortfarande glad
och jag har enormt skrivkli i fingrarna, men jag får inte ur mig mer än så här.
tack och hej!
hallelujah liksom
Rut har återuppstått! Mycket trevligt att få återse denna ärrade skapelse! En annan trevlig sak är att mitt linsförråd fyllts på till ett existerande lager igen. Och för övrigt mår jag galet bra, trots lätt nackspärr och runt tre timmars nattsömn. Tack du, vackra människa.
.
jag tycker om dig.
all along the way, I was yours to hold
(Mina tankar har fortfarande inte riktigt landat än, eller fallit på plats, men det här är en av alla irrvägar de gått under det senaste dygnet.)
Visst har det funnits tider då jag trott att världen höll på att rasa samman, visst har det gjort det. Vänner har kommit och gått, både psykisk och fysisk smärta har infunnit sig, men jämfört med merparten av mina jämnåriga har jag inte varit med om någonting. Alls. Jag har inget förflutet som jagar mig. Jag har bara min skyddsbubbla.
Flera gånger har jag ångrat de vägar jag valt, och undrat hur annorlunda allt skulle vara om jag inte varit så förbannat duktig jämt. Jag skulle vilja ha ett förflutet, en grund att stå på. Jag önskar nästan att jag varit med om det du varit med om, hur smärtsamt det än varit, bara för att ha känt någon gång. På riktigt.
Jag vet nästan ingenting om dig, och det jag vet är raka motsatsen till mig, men jag är inte rädd för olikheter. Jag är mer rädd för hur viktig du blivit på så kort tid. Du håller på att ta dig in i min bubbla och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Mest är jag glad. I det närmsta lycklig. Men igårkväll insåg jag hur bra det är med bubblor ibland, hur mycket de kan rädda en ifrån. Jag vet inte riktigt vad som hände, och så här i efterhand kan jag se så många olika anledningar att det inte är lönt att räkna upp dem, det kanske inte alls var som jag trodde då. Antagligen var det inte så. Antagligen var det något helt annat du försökte säga, men gud vad du skakade om mig. Turbulens på det här viset har jag aldrig varit med om tidigare.
I'm stretching but you're just out of reach
I'm ready when you're ready for me.
repeat, repeat, repeat.
Förut trodde jag att det var du som skulle komma att skrämma iväg mig, men det kanske blir tvärtom.
Jag vet inte om ditt förflutna hindrar dig, jag vet inte hur hårt kedjad du är, men jag försöker bygga ett nu. Det hade varit trevligt om du velat vara med på ett hörn.
(och nej, det är inte så seriöst som det verkar)
det var en fin dag; tills rut dog
då blev allt genast lite jobbigare
med mina ögon istället för era
intressant att ni noterar att jag ligger utslagen på golvet
intressant att ni tycker det ser fridfullt ut
intressant att ni tror att jag inte kan vara söndersliten
bara för att jag inte förlorat förmågan att le eller skratta än
