Vem gav er tillstånd att kyssa himlen?

där uppe seglar två glador majestätiskt runt i vida cirklar
de låter sig ledas runt i vindens innersta kretsar, bara följa med
fullkomligt nöjda med tillvaron, fullkomligt nöjda med allt

där nere går ett sus genom gräset
strå lutar sig mot strå och en handfull trasiga ord kastas mellan dem
de leker viskleken, men ingen har svårt att höra vad som sägs, ingen har svårt att förstå
och alla håller med
enade står de vid fronten

från sprickorna i marken stiger deras klagan
Vem släppte ut er i det fria
när vi bands fast i marken?
och vem gav er tillstånd att kyssa himlen
när vi ställdes upp på rad,
när vi bands fast i marken?
Varför fick vi bara två alternativ; brunt eller grönt
när ni fick hela färgpaletten?
och varför står vi fastbundna,
när ni får dansa med regnbågen
när ni får segla mot oändligheten?

Vem band fast oss i marken?
- Varför står vi fastbundna i marken?!

där uppe smetas molnen ut till sockervaddsränder, blir lite suddigare i kanten
lite otydligare, lite mindre lockande
men när de rör sig över himlen, när de flyter iväg
målas även de brunaste grässtråna alldeles gröna av koncentrerad avundsjuka
fullständigt omedvetna om hur molnen suckar tyst
fullständigt omedvetna om hur de vita formationerna beundrar den täta grönskan
hur de drömmer om närheten, samhörigheten, den djupa gemenskapen grässtråna får dela varje dag.
där uppe präglas allt av avstånd
man möter inte någon, man bara glider iväg
iväg, bort från något man inte ens hade
man skapar bara avstånd
distanserar

och ändå samlar gräset kraft, förenas, stämmer upp i sång
Vem släppte ut er i det fria
när vi bands fast i marken?
och vem gav er tillstånd att kyssa himlen
när vi ställdes upp på rad,
när vi bands fast i marken?
Varför fick vi bara två alternativ; brunt eller grönt
när ni fick hela färgpaletten?
och varför står vi fastbundna,
när ni får dansa med regnbågen
när ni får segla mot oändligheten?

Vem band fast oss i marken?
- Varför står vi fastbundna i marken?!

och molnen sträcker ut sig, sträcker för att nå
för att kunna hälsa på fåglarna, för att komma nära
men för varje utökad centimeter tunnas de ut, och snart delas de mitt itu
förlorar sin ena hälft
förlorar hoppet

vi vill ju alltid ha det vi inte har

och gräset vajar i den takt vinden sagt åt det att röra sig i
tittar upp mot molnen, längtansfullt, med önskan om att en dag.. en dag..

vi vill ju alltid ha det vi inte har.

Kommentarer
Postat av: Elin.

jag ryser.

detta är bland det bästa jag någonsin läst!

2009-08-09 @ 10:49:59
URL: http://aspekt.blogg.se/
Postat av: vildatilda

2009-08-09 @ 21:38:58
Postat av: Anonym

ja.

du borde ge ut en bok - en diktsamling. en tankesamling. du är fantasi och kreativitet. du är en liten ord-ängel :)

2009-08-09 @ 21:39:52
Postat av: ITZI

perfektion.

2009-08-09 @ 22:19:21
URL: http://itzi.blogg.se/
Postat av: ITZI

det är jättebra skrivet, kände inte att det fanns mer att säga, så ja, ta det som en komplimang.

2009-08-10 @ 10:12:49
URL: http://itzi.blogg.se/
Postat av: Emelie

Tack så mycket :)



Vackert skrivet! Du har en väldigt djup och känslofull blogg! Keep it up - du är sjukt duktig!



Ha en fortsatt bra dag och start på den nya veckan!



Kram

2009-08-10 @ 12:50:43
URL: http://makrills.blogg.se/
Postat av: Siri Adelmann

sjukaste vad intressant du skriver!

2009-08-10 @ 13:44:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0