Allmänt kaosartat. Behandlar problemen genom att ignorera dem. (Det går att pressa sig ganska mycket till, och det har jag alla intentioner att göra.) Förlorade nycklar och vänner trycker på intill religionsprovet, och jag känner mig bortglömd trots att det är jag som drar mig undan. Befinner mig sällan på hemmaplan; sover mer än gärna borta, och flyr flyr flyr. För jag vill inte ta tag i något. Ser ingen mening med det.

Laddade upp inför provet genom att hacka sönder sömnen, fast det hjälpte inte. Chansen är ganska stor att jag satte ett mvg där i alla fall. (Fint att jag i princip kommer få skäll för det.) Idrotten däremot lyckades jag fucka upp, eftersom jag försov mig. Så jäkla typiskt när jag sett fram emot den så.

För övrigt var det en ganska bra dag med plåtning, pizza och många skratt. Tog bussen från skolan 22.07, fjortonhundra kronor rikare. (Headshot är ungefär världens bästa grej, med ungefär världens bästa partner, oh yes!)

Snooze är något jag aldrig förstått mig på. Och det var nog på grund av den jag drömde om leopardmönstrade pojkar samt en chinaboxmåltid som förfärligt nog innehöll nudlar istället för ris... Lagom läskigt. For i alla fall till skolan och satte sedan igång med B-kursens absolut roligaste fotouppgift – modefoto. Shelley och Filippa modellade, och de var hur grymma som helst. Askul.

Det blev lunchdags och eftersom vi missat lunchen på Tegnérs blev det ett stopp på chinabox istället. För en gångs skull fick jag jättemycket mat (något som var väldigt bra eftersom jag inte ätit någon frukost) och den tryckte jag glatt i mig i sällskap med Sara och Shelley.

Lite redigering och snack om fotoresan senare åkte jag hem, och fann till min fasa att uppfarten stod tom. Ingen mamma eller pappa hemma! Och jag som inte har några jävla nycklar längre! (Min syster var tack och lov hemma, så jag led ingen nöd.)

Nu sitter jag och driver bort ännu en natts sömn. Ska snart packa inför helgens hajk, kanske redigera lite till. Sova känns i alla fall värdelöst, så det struntar jag i. Att jag kommer vara ett vrak på måndag struntar jag också i. Faktum är att det kan bli spännande att se om det krävs mer än två sinnessjuka veckor on top of allt det andra för en kraschlandning – eller om det räcker. Ett litet experiment sådär.