hon var ersättningsbar
substitut
hon som trodde att det var för evigt
blev utbytt till slut
och regnbågen föll
med allt den hemlighöll
stjärnor blev till sten
kalla fötter sammanfogade med bleka ben
och allt han undanhöll
hur världen förföll
blänkte i återuppväckt månsken
surrogat
hon som litade blint på ett för alltid
tvingades till celibat
och dansen avstannade
tystnad blandat med missunnande
osynliga spikmattor under ömma tår
bortglömda faser från så kallat gyllene år
och allt han förbannade
skeppet han underbemannade
seglar nu iväg, mot sorgeår.
Kommentarer
Postat av: Anonym
jag blir tokig, jag förstår inte hur du gör! du skriver så bra. <3
Postat av: Elin
oj, jag glömde skriva namn, men det var iallafall jag, Elin, som skrev (:
Postat av: moa
åh, fint! sorgeår är för övrigt ett väldigt vackert ord om man bortser från innebörden.
Postat av: Lilla Fröken
ja fem myror är nostalgi på hög nivå!
känslosam dikt. gillade det där om regnbågen som föll
Postat av: v.
jag trillar av min stol
du skriver ju så himla.. fantastiskt!
jag blir knasig :) <3
Trackback
